Kära mamma, det är den 29:de november 2010 och jag sitter i min ensamhet och skriver ett blogg inlägg om.. ja, vad ska jag kalla den, kanske decemberångest. Jag är redigt less på jular som slutar i katastrof, julklapphysteri, allmän galimatias och som jag vid midnatt avrundar med tyst gråt i huvudkudden. Jag önskar jag hade ett linneskåp under en trappa att gömma mig i precis som när jag var liten.
- Det är inte alls såhär det ska vara!, vill jag skrika ut mot den stjärnbeströdda natten, det ska vara lugnt, småskalighet, smakligt, pyssligt, fridfullt och mycket kärlek!
Jag tror att du mamma, ville förmedla julen med pyssel och närhet. Kort och koncist kan tyckas men våra jular hade många traditioner som både mamma och pappa ville föra vidare. Den ene ville ha långkål, den andre Nans klenätter men ingen ville ha kalvsylta. Julskinkan var minsann en udda Halländsk historia; lättsaltad och lättrökt, fick beställas i god tid från charken på Konsum Avenyn. Skinkan krävde att någon (mamma med andra ord) satte klockan på 05:00 på självaste julaftonsmorgon. Efter åtta timmar i ugnen smakade den himmelskt! Pappa tog täten på marsipanpysslet och tomteparaden täckte upp hela köksbordet med allsköns flörtkulor, staniolpapper, klister, glitter osv. Stöpte ljus gjorde vi i källaren, en jul ihop med grannarna. Tävlingen bland oss barn om vem som vågade stoppa fingret i ljusmassan slutade med Daniel Svärds boxhandske i stearin. Den näven var bra röd den när den blev fri.
...
En en mörk vinternatt vaknar jag av små ljud från köket. Tyst tassar jag nedför trappan och där i dörr-öppningen syns mamma sitta vid köksbordet med en uppslagen Agatha Christie och i näven en knäckemacka med långlagrad sheddar och ett glas iskall mjölk till.
- Hej.... Vad gör du mamma?
- Jag läser.
- Mmm.....kan jag också få en macka?
- Så klart. Sätt dig här.
Utanför köksfönstren med sina röda julgardiner, låg mörkret tätt inpå det stora tysta huset. Det drog om fötterna men tryggheten och värmen som mamma spred under våra stunder ihop vägde upp. En speciell känsla som oinbjuden gäst dela hennes privata stund, tillfällen som inte gick att beställa så det gällde att njuta när de uppstod.
Försöken att återskapa den barnsliga julstämningen jag minns är godhjärtade och kanske aningen naiva, men varför skulle jag inte vilja förmedla till mina barn samma fina julstämning som jag upplevde? Jag vill så innerligt ha en romantisk vintermånad med gnistrande snö över det magiska klarblå snölandskapet, skridskoåkning på sjön, tomteparad på fönsterbrädet, hyacinter, misteln i taket, doftande gran med hemmagjorda dekorationer, engelska julsånger, psalmer, pappas jul-slipover, raggsockar och mysbyxor, sprakande brasor, fillepin, pepparkaksbygge o.s.v, ja hela konkadongen. Jag älskar det! Har alltid gjort, kommer alltid göra. (som taget ur filmen Bridet Jones; "What I wanted to say is that I love you. I always have. Always will". )
Men i år ska det banne mig bli annorlunda. I år har jag börjat julfirandet redan innan den första advent, bara som en slags försäkring om att något blir av. GP's dunderglögg är redan satt, den står och jäser i en plastpapperskort i vitrinskåpet och sprider hopp om en smakful jul. Barnens uppvisningar och firande känns roliga att få delta i och t.o.m jobbets årliga julfest lockar med förhoppning om en rolig stund. Göteborgs stad äntligen tagit sitt förnuft tillfånga och plockat ner de gräsligt koboltblå stängerna av ljus som tidigare år fästs som raka linjer på träden utmed Västra Hamngatan. De skulle tydligen spegla vattnet som denna hamnstad är präglad av. Kanske bäst av allt; julbord på Råda Säteri med familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar