Midsommarnatten

Juli 2010 Gotland, Ljugarn
Sommarnatten är ljummen och genom det öppna fönstret blåser en stilla bris in. Trots svalkan svettas jag. I mörkret utanför husknuten pågår ett liv jag läst om i biologin men inte upplevt på nära håll mer än den gången jag campade med Alan i skogen utanför Tronheim.

Hela campingaktiviteten är intressant att studera på håll. Vi har experterna som fixat full utrustning från Fjällräven, Peak Performance, Kimley mm och som är så redo att det gör ont att titta på dem för man vet att fiaskot ändå ligger och lurar utrustningen till trots. Och så har vi de som rotat på farfars vind och där hittat dennes tangiakök, fiskarhatt, rostig morakniv och som kompletterar utrustningen med ett från lumpentiden blytungt tält i orange militärtyg. Och sedan har vi de mittemellan som plockat lite gammalt, lite nytt lite lånat, lite blått...

Det mest fasionerande om camping, är att folk verkligen tror att ingen annan hör eller ser vad som försigår i just deras tält. ”Vi kryper in, drar igen dragkedjan och sedan är vi borta, ingen kan se oss!” Det kan likaväl vara genomskinliga tält. Jag fann det otroligt obekvämt att älska i ett tält på en välbefolkad camping i Båstad. Det var över trettio grader, svettigt och trångt. Och trots att romantiken spirade i det förhållandet just då, var vetskapen om att vår aktivitet enkelt noterades av de som passerade, ett hinder för njutning. Någon voyeur är jag då rakt inte.

Jag föredrar morgnarna, när min kropp och själ långsamt vaknar upp och tankarna driftar. Eller en vacker ljum sommarkväll; syrsornas sång hörs från ett fönstret på glänt, solens sista strålar dunsar mot trädtopparna, färgar bladverk och grenar guldgula. Då vaknar romantikern i mig, för om något är det ljumma kvällar och sommarvärme får pulsen att slå fortare. Å andra sidan, eftersom så många andra par just i denna tid känner antagligen samma pulshöjning och utför liknande aktivitet tar jag och lämnar statestiken bakom vårpeaken på barnafödande, åt sitt. Jag vill ha kvar min rosa fluffiga midsommardröm,

Åh, den ljuva svenska sommaren.
Låt mig få frossa i drömmen om en slags 40-och 50-tals romantisk sommar; skira vita linnegardiner långsamt fladdrande i vinden. Söta nätta spindelnät i takhörnen. Den honungsfyllda ljuvliga rosendoften ihop med pionerna mjuka doft, slåss om humlor och bins uppmärksamhet. I bersån sittandes på vingliga nötta trämöbler från far- och morföräldrars tid. Ett isbit i glaset med flädersaft. Hembakta småkakor. Kaffet är svart som synden och inmundigas bäst ur nötta koppar på fat. Kvällsdopp med hopp om att få se marled och knott dansandes i luften. Tvätten torkar på tvättlinan uppspänd mellan två tallar. Lukten av sommar och sol på huden efter en dag på stranden och när håret lockar sig sådär obegripligt mycket och gör att ansiktet i spegeln ser helt enkelt bedårande ut. Nötta tofflor på trappan. Fräknar från topp till tå. Målade tånaglar, ungdomlig rosa ton eller blodrött för de mer vågade. Knott och rödmyror. Än värre, bromsar! Flugsmällaren jagar vilt i köket och du ser spår från mygg på tapeten i sovrummet.

Aaahhh, den svenska sommaren. Med eller utan camping.

Mitt spåk

"trallalaa...och jag vill skriva en liten visa om..hmm..och sommarvind. Ja, jag vill sjunga en..hmm...Det går en vind genom..hmm...det blåser till i en tyllgardin och jag vill.."

Den okompletta texten är från den vackraste visan jag hört. Melodin är det som mest berör. Men även text. En dag skall jag ta fram den och sjunga ut för fulla halsar över ett öppet landskap. En av ytterst få visor/sånger då jag kan lyssna på min egna röst utan att bli, rent av äcklad.


Nu sitter jag här, en sommarkväll som snabbt närmar sig midnatt, och funderar på hur jag ska få samman texterna som dunsar runt i skallen på mig. Om jag ska lägga ut det på min blogg, ska det då vara i dagdröms-format eller som en berättelse ur verkliga livet?

Jag vill våga sticka ut mer offentligt och förhoppningsvis ta emot kritik (från de vänliga själar som slänger ett öga på denna finfna personliga blogg) med fortsatt inspiration att skriva vidare. Men vad att göra åt diktar-självförtroendet som dalar likt en sten i vatten?!

Brita (av Geigerstam) sa till mig, efter jag visat upp ett par dikter, att jag skulle fortsätta skriva. Vad menade hon med det? Att jag hade något coming som var bra eller handlade det om hennes personliga intresse för text som en del av ett gott liv? Att rådet att fortsätta mer handlade om hennes tro på skrivandet som någon själsligt befriande, för oss alla, snarare än en eventuell talang? Jag ångrar att jag inte fortsatte fråga henne vad hon menade. Jag skulle stått på mig. Men på Åsen var det ibland, trots kulturella musikkvällar, samtal, P3, DN, Claes (Britas yngste barn) på taffeln och brasans sprakande, svårt att helt våga visa hur talanglös jag var i svenska. Givetvis visste de båda men var vänliga nog att låta det passera som vinden utanför på havreåkern.

Jag minns en midsommarhelg då vi (jag, Brita, morfar och Claes) satt och pös vid matbordet efter att ha avslutat kvällens goda måltid. Brita och Claes börjar prata om texten på en kulturkollumn i Syd Svenskan. De svängde med orden som en dirigent svänger med sin pinne. Kvickheterna och skämt avslöste varandra. Jag och morfar satt som tysta förlorare, utslagna ur ord-duellen som pågick brevid. Men i och med utslagningen förenade vi oss på ett fint sätt jag minns än idag; för min morfar a.k.a. professor Ingemar Larsson, erkände där och då att han inte begrep ett jota av vad som pågick och detta sammanförde barnbarn och morfar närmre. Professorn var inte den som ville erkänna sina eventuella "svagheter". Åh vad jag gillade min morfar!

Men hur jag skulle tolka och svara på min morfars fråga vet jag verkligen inte. På en slingrig biltur från Båstad till Åsen, frågar han plötsligt mig: "Den här unge mannen du umgås med, vilken hundras skulle du säga att han är?"

Filosofisk diskussion med Gabriella juli 2010.

Jag: hur vet du att du finns?
Gabriella (G): för att jag lever.
Jag: hur vet du att du lever?
G: För jag kan se. Äta. Och leka. Öppna lådor. Öppna fönster. För jag andas. Leka med kompisar.
Jag: Vad gör att du lever?
G: Kroppen
Jag: Vad i kroppen gör att du lever?
G: Hjärtat. När hjärtat slutar dunka då lever vi inte. Allt i kroppen, skelettet och lungor finns då lever jag men om de inte finns då lever jag inte.
Jag: Hur känns det att leva?
G: Det känns bra
Jag: Vad är det som bra?
G: Att ringa andra o springa barfota på gräset.
Jag: Vad är det Kalle Blomqvist (och Rasmus boken) säger?
G: - "Du kanske inte finns, du kanske finns i en bok?"- " Äh, kyss mig, då finns du i en bok jag hittat på."
Jag: Vad gillar du att de säger så? Att du kanske inte finns just nu utan att någon hittar på dig?
G: Jag kan inte svara på den frågan.

Sökandet..

Jag vill ha mitt liv tillbaka
Mitt som jag minns det
Då jag visste vart kompassen pekade på
både den inre och yttre

Då jag gick omkring och var småkär
Då fötterna följde dit näsan pekade
Då tiden var oändlig
Då måstena var små och obegripliga

Livet så enkelt.
Så lagom
För jag ville väl inget mera...eller
Frågorna pushade mig frammåt

Backade undan
Det var ju inget för mig
Du var ingen för mig
Backade undan igen

Som jag bedrog mig..
Jag ville se dig mera
Letade runt gathörn
Fikade mig igenom stan, ensam på en trästol

Sökte. Längtade. Drömde mig bort..
Ville våga röra vid din hand
Försiktigt över axeln
Känna ditt hår mellan mina fingrar
Ditt ansikte i mina händer, en kys...nej!

Vågade inte blir rörd tillbaka
Inte då, inte just då.Kanske en annan dag
en annan dag var nog en bättre dag

Var det värt att blotta mig för dig?
Jag ville ju så innerligt visa vem jag var
Den udda figuren som skrattade, verkade öppen och glad
Som alla trodde de visste vem hon var

Göteborg 1992

Våga bli vxuen, del I

När visste du att du var vuxen, mamma? Jag vet att hon log och gav mig som vanligt ett kryptiskt svar, ett svar att för egen hand tyda.


Jag minns att jag tyckte det var stort att rösta vid 18 år. Men inte som vuxen utan som en vuxen rättighet hos mig som ung och med åsikter. Även detta med att vara politiskt aktiv var inget som man pratade om in min familj. Jag vet inte än idag vad mamma och pappa röstade på. Och helt frankt, har jag aldrig brytt mig. De gjorde en himla stor grej av det politiska lägret inför varje val. De satt och småmuttrade vid köksbordet men bjöd aldrig in till en diskussion. Där och då fick jag en ganska deprimerade bild av politik som något du har för dig själv men ändå markerar. Något du inte tar upp (enligt min pappa) men som är bra att ventilera (enligt mamma). Det säger sig själv att inget ledde någonstans.


20 det är ju bara en siffra men den ger dig rätten att handla ut. Något jag gjorde men inte tyckte var speciellt intressant. Sprit/vin/öl fanns hemma och var inget tabu så Systemet lockade aldrig något vidare. Att handla ut och fixa körkort var de största bevisen; äntligen vuxen, stor, mogen och med fullkomliga åsikter. Körkortet däremot, tog jag två månader innnan studenten. Tack mamma! Hon hade sparat ihop pengar och ansåg att ett körkort var viktigt (personlig frihet och bra när jag skulle söka jobb) och praktiskt för familjen (jag kunde hämta Ylva, handla mm). På uppkörning två vill säga, på den första lyckades jag pricka in alla fel som gick. Jag grät. Det gjorde även killarna i klassen helt öppet när de bommade uppkörningen. Konstigt att killarnas "mjuka sida" syntes bäst ihop med bil (inte helt sant, men i många trista fall..).


Jag hade jag en vuxenchocken när jag fyllde 20. Det var en kris av stora mått. Jag blev firad i dagarna fyra borde med detta varit nöjd. Tvärtom. Vid varje "ja må hon leva..."blev jag påmind om igen att jag fyllt vuxen, blivit "stora damen". Det som var nu, vid 20, som jag klart och tydligt skulle veta vad planen med med mitt liv var. En underliggande önskan och förväntan som låg i luften i huset på Österhedsgatan 6. Nu, vid 20 borde jag stakat ut riktlinjerna, lagt fram delmålen och voílá, vara startklar för mitt vuxna liv!


Jag hade ingen susning om vad jag "ville bli". Vad jag visste var att jag var mycket disillutionerad. Vadå veta? Veta vadå?


Jag hatade att jag inte visste vad min plan var. Jag växte upp i en tydlig akademisk familj där studier på högskola låg dem varmt om hjärtat, något "alla" ska göra. Inget fel på arbetare (vad det nu betydde..) men hade jag börjat i kassan på Konsum utan plan på avancemang, hade jag inte fått ett bra stöd. Kanske från mamma som ändå utgick ifrån människans egna önskan, men även hon var påverkad av sin far (min morfars) orubbliga åsikt om att akademisk utbildning var det enda som någonsin dög.


Så vart pekade min inre arbetskarriärskompass på? No idea. Livet hade oändliga val; resa på Transibiriska järnvägen, aupair i Paris, plocka druvor i Provence (Kibutz kändes för avancerat), tågluffa genom Europa, plugga på fotohögskola, gå omkring och filisofera. Detta slog inte så väl ut i familjen Bruzelius. Jag tror bestämt att om jag vågat mig på ovan drömmar hade mitt vuxna "Sara" vuxit fram fortare än vad som nu skedde.


Att vara vuxen var långt där borta, något mamma och pappa höll på med. Något som fick dem att vara ganska rofyllda en kort period i månaden, för att sedan bytas ut till suckanden, påhopp om att familjens utgifter var höga, "Det här jävla huset kostar.." ett par dagar senare. När barnbidraget kom, blev det roligare hemma. Och godare mat. Vi var inte fattiga, nej vi hade det bra, men likväl hördes grymtningarna månatligen.


Mer om att bli vuxen senare för just nu slåss ni två framför Byggare Bob o det är frukostdags sedan en halvimme tillbaka.

Att få älska sitt barn

Jag vill skriva om att älska.

Älska mor och far, som det står i visan, kan tyckas givet. Och det är det i mitt fall, men det givna har inte alltid varit så uppenbart. När konflikterna avlöste varandra var det från min vinkel svårt att se nyttan med min pappa (främst). Det är först nu i vuxen ålder jag börjar förstå begreppet "att älska någon". Bitarna föll på plats i samband med att jag fick er.


Graviditeten med dig Gabriella, var fin. Jag gick omkring och njöt av att vänta dig. Från tredje månaden och fram till förlossningen gick jag med sk förhöjd Hepatos, vilket innebar att jag hade konstant klåda över hela kroppen. Jobbigt men hanterbart.


Så föder jag fram dig, 10 dagars över tiden. Inga detaljer här, de finns uppskrivna i era böcker, men kontentan av 27 h "jävligt tuff" resa var att kärleken till dig fanns där i samma sekund som du landade på mitt bröst! Men älska dig var svårt. I alla fall på det uppenbara sätt vi använder uttrycket "jag älskar dig" på. Vad jag dock inte förstod och visste var att jag visst älskade dig. Ofantligt mycket. Mycket mera än jag någonsin gjort.


För i förlossningsdeprissionen som följde kom katastroftankarna. När jag vilade, promenerade eller skulle sova kom de. T.ex vi åker tåg och jag går av i Borås men inte du och nästa anhalt är Kiruna. Eller att någon tar bilen där du sitter och drar iväg mitt framför ögonen på mig. Eller vi åker båt och du faller överbord. Och så vidare. Enormt påfrestande känsla.


Att vänta dig Molly, var en lugnare resa. Jag mådde bra, kände mig så glad att få vänta ett efterlängtat barn. Ingen klåda, tack och lov, men järnvärden i botten. Jag piggnade väl inte till förrän du var förlöst. 27 h reducerades till 7 h. Att få föda fram dig Molly var fantastiskt! Du levererades du med bravur. Kärleken när du låg på mitt bröst flödade lika mycket som tårarna som rann utmed mina kinder.


Men även denna gång drev stormarna in i mig. Kärlek och lycka, absolut, men skulle jag kunna älska en till liten person såsom hennes storasyster? Söta Molly, vad varken du eller jag visste var att du hade sk "natt-skräck". Den tog överhand, bakband mig i 1,5 år. Skriken väckte mig mellan 6-12 gånger. Varje natt. Ett tungt täcke av dimma och förtvivlan la sig över mig.


Gick det att älska någon som omedvetet märkte mig för livet? Absolut. För trots slutkörd kropp,konstant illamående och yrsel var det kärleken till mitt barn som gjorde att jag ändå gick fram, lyfte upp denna lilla varelse och höll henne nära nära. Gungade, vyssade, pussade, klappade, såg ner på, grät, vyssade igen tills du förhoppningsvis somnade om.



Efter båda era födslar har jag analyserat och grubblat på dessa känslostormar. Många gånger upplevde jag allting så komplicerat, starka känslor slogs om utrymmet. Ska inte livet lugna sig nu när jag blivit förälder? Är det inte detta människan vill, föröka och leva vidare genetiskt? Och genom att få gjort det, vara nöjd och gå vidare? Varför kändes allt så skrämmande?



Tid av analyserande landade äntligen insikten; rädslan att förlora dig Gabriella, är samma som hur mycket jag älskar dig! Att jag älskar dig och aldrig vill att något drabbar dig. Vetskapen om att jag skulle förlora min mamma orsakade en obeskrivlig smärta i mitt bröst för jag älskade henne så mycket.

Att med dig Molly känna hur mitt liv sviktade, att jag höll på att bli galen, men ändå vilja hålla om dig och göra allt för dig. Den kraften fick mig att flyga tusentals år tillbaka och förstå varför människan fortfarande finns kvar på jorden. Det låter helt överpretantiöst, men hade jag som mor inte känt så hade dina chanser till överlevnad inte varit stora.


Nu vet jag hur det känns att älska någon som betyder så mycket för mig.

Hjärnspöket

Det finns saker om mig som få vet om, och det är ok. För mig.
 Men en "sak" vill jag att ni ska känna till därför ni kan råka ut för detsamma. Ni är trots allt mina döttrar och kan ha ärvt samma känsliga sinne.

Sommaren 1990 hyrde mamma och pappa ett fantastiskt hus i Frankrike i en lite by som heter Paysieux utanför Lyon. Den sommaren ville jag gå ner i vikt. Jag åt mycket frukt, tog långa underbara cykelturer, simmande i poolen. Men när resan var över hade det haft motsatt effekt. Det gjorde mig ledsen och jag la än mer fokus på vad jag åt. Jag provade att fasta men det var ett misslyckande som även här fick motsatt effekt.

Jag vet att jag tog upp med mamma vad jag ville äta, att jag ville ändra på det familjen åt. Av detta blev ingen skillnad. Hon antagligen inte orkade eller såg något hot med vad jag just hade påbörjat, så hon fortsatte som vanligt.

Jag tog saken i egna händer. Jag hade upptäkt att jag kunde kontrollera vad jag åt. Jag var "vuxen", ingen kunde fysiskt tvinga mig och det kändes skänt. Matkontrollen tog nu ett stadigt grepp om Sara, på ett sätt jag omöjligt kunde gissa.


Anorexia gjorde sitt inträde i mitt liv.

Med anorexia är det nu så att du inte väljer sjukdommen. För när du fått den vet du inte om det. Du varken ser eller känner den till en början. För du uppfattar den på sätt och vis som en nyfunnen vän. Och du kan inte veta när eller om du kommer se den heller. Just därför är Anorexia lömsk och livsfarlig. Ett hjärnspöke som kan ändra form, som kan vara rysligt svår att fånga in. Den vill bryta ner självkänslan.

Det paradoxala i min historia är att pga Anorexia fann jag mig själv. Jag levde med anorexia under en period då jag också mådde bra! För anorexia, hur jobbig den än var mot mig, var MIN. Jag ägde den, fast den indirekt ägde mig.

Om jag får välja hade jag hellre levt utan den. Nu i backspegeln ser jag att jag ändå hade funnit mig själv. Min nyfikenhet hade lett mig vidare ändå. Den kommer förmodligen aldrig att leva upp. Det var en risk för en 4 år sedan men tack vare min starka självkänsla om mitt befinnande, kunde jag stå emot. Men visst skrämde den mig. den ligger där alltid på lur.

Hur kom det sig att jag ens utvecklade sjukdommen? Det har jag ihop med en mycket duktig och underbar och för mig ovärderlig terapeut, jobbat på. Anorexia kom fram pga flera faktorer (som så oftast vid komplexa psykosociala sjukdommar).

1. osäkerhet och lågt självförtroende
2. begränsningar i att få vara mig själv, utan krav på "duktighet"
3. fysiska händelser riktade mot mig kropp (nu i efterhand vet jag att det var ett pubertalt och idiotiskt sätt att "stöta" /ta kontakt med mig som gick helt åt helvete, både hos offret och förövaren)
4. känsla av att vara något/någon, bli sedd
5. "locket på"-situation hemma

Det stör mig att läsa om och höra hur ungdommar idag använder begreppet som något coolt. Något man går ut med i dagspress för att ytterligare höja (?) sin mediastatus. Att få berätta hur lite de åt, vägde, skar sig mm. Fullkomligt befängt.

Vad min lägsta vikt var behåller jag för mig själv. Bilderna talar sitt språk. Kroppen var bara ett utryck för hur manipulerad hjärnan var.