Inte bara är hon rolig att läsa, hon kommer undan med allt. Jag menar givetvis Martina Haags krönikor och bloggar, öppna och personliga. Vi antar hon kommer undan trots namngivna personer och väldigt ärlig bild av hus-hem-sambolivet.
Nu är jag inte Martina Haag och knappast kommer bli men det hade väl ingen trott. Så nu sätter jag spiken i kistan med detta inlägg och risken är inräknad.
Så här ligger det till: vi, jag + sambo, köper ett stort gult gulligt Pippi Långstrump liknande hus (med tillhörande stoor trädgård/park) men massor av "överraskningar". En del antar jag ingår helt enkelt i begreppet "husägare" andra kan jag vara utan. Vattenläckor, möss och el-skåpet verkar vara återkommande roligheter för hela familjens plånbok. Medan vår tickande pelletspanna, en ombyggd oljepannan med en CTC-brännare installerad, är mer påhittig än en glad 3-åring. Den äter pellets med god aptit och levererar rikliga mängder sot som en eldstad sig bör.
En dag förra veckan kläckte jag ur mig att det hade varit käckt om jag kunde vara ledig när sotaren kommer för att fixa baksuget på pelletsbrännaren (skorstensröret är såpass litet och trycket så stort att eldningen resulterar i ett baksug när röken inte får chans att rinna ut ur skorstenen. Sotet går såldes tillbaka in i källaren och tar sig på småvägar upp genom huset och in i varje rum och vrå. Det både luktar och ÄR ohälsa. Kokseldning har aldrig varit på hälsoresans tapet inte..). Att vara närvarande när en hantverkare meckar på plats är för mig en timmes hård lektion i kall fakta, bättre sätt att lära finns inte.
Hursom så nämnde jag att ett varmt lugnande bad för att få en closure på problem "Pannan" lockade. Min vän och kollega hörde (det hon ville?)och la ihop att jag ville ta ett bad med sotaren.
Allt som händer, händer på landet.
Det var allt för idag :)
måndag 12 december 2011
lördag 3 december 2011
En sihluett människa
Hej.
Jag heter Sara och är en silhuett människa. Jag kom just på det. Det nästan kändes i skallen när insikten damp ner. Tänkt vad mycket som finns framför ögonen på en själv och är komplett osynligt för ens hjärna.
LV6, luftvärnsregementet på Kviberg utanför Göteborg ståtade med en sagolik silhuett. Vilken tur att mamma och pappa valde just det huset på Österhedsgatan där överblicken över slottet var som bäst (vi får säga var eftersom det hänt en helt del sedan sist. Mycket möjligt nybyggnationen tagit över)! Från ovanvåningens balkongdörrsfönstret i rummet längst till höger, var utsikten som sagt sagolik. Torn, tinnar och en klassisk mur med en fyrkant upp och nästa fyrkant ett steg ner och nästa fyrkant ett upp o.s.v. I timmar satt jag och målade av solnedgångens färgnyanser och som rosen på tårtan; slottet i silhuett mitt på. Kolsvart. Det var magiskt. Ingen annan jag kände verkade tycka detsamma. Jag var nog rätt ensam om att uppskatta dess skönhet.
Måhända silhuetter är ett klassiskt knep till enkel fascination. Skuggspel på väggen med hjälp av händer. En fjäril tror jag alla människor gjort någon gång. Krävs ju inte så mycket mer än en ljusskälla och någon form av vägg.
När jag och Ylva var och gjorde Paris en långhelg våren 2007, gick vi tack vara mitt mindre pålitliga huvudminne av området runt Bastillien, helt fel och rakt på en ur tjusig inredingsbutik. Tjusig menat i moderna termer. Gatan var nedlusad av inredningsaffärer från antika dammiga lokaler med ursprung tidigt 1900-tal till just den vi beträdde; Terence Conrans butik (då) hippa butik Habitat. Där fann vi allt vi aldrig tidigare visste vi behövde. Efter en hård inre kamp mellan känsla och förnuft, segrade förnuftet; jag köpte mig ett styck lampskärm. Kartongen var lagom stor att få plats i ryggan om jag klädde på mig tre lager kläder vid avfärd ville säga. Lampskärmen består av massa olika människor i olika poser. Sihluette style så klart. Den är dödscool med någon gång får jag allt ta ner den från taket och sätta den på en lampfot.
Av alla miljarders inredningstidningar som jag efter ett par sidor brukar få trötta hjärndödkänslor för, måste ändå Mios möbelkatalog få pris som: riktigt trevlig och inspirerande historia utan förmallade familjer och par. Här fann jag inte det jag sökte. Ljuslyktor. En vanlig reklamsida i Metro en vardag fångade mitt intresse, längst upp i hörnet var en bild på två små värmeljus-lyktor. Det såg ut som om städerna brann när ljuset var tänt. En aning oroväckande storhets-pyromani. Men till Miobutiken for jag och efter en stunds flackande med blicken på alldeles för många "viktiga" inredningsdetaljer, fann jag dem. De var stora! Och i glas! Och de var jättevackra! Nu ståtar mina silhuettisar på glasbordet; den ena har Amsterdams fasader som förbild, den andra höga internationella byggnader allt från Eifeltornet till asiatiska världsrekordhöga skyskrapor.
Malmös Turning Torso finns inte med. Tack och lov.
De vackra tallarna på grannens tomt mitt över våran i sydväst, bildar underbart vackra tavlor. Det är fint att sitta i burspråket och blicka ut mot den levande tavlan. Så ni ser, det är en nyisktsfull 39-åring som njuter av sina silhuetter. Känns som en viktig pusselbit föll på plats. Härligt!
Jag heter Sara och är en silhuett människa. Jag kom just på det. Det nästan kändes i skallen när insikten damp ner. Tänkt vad mycket som finns framför ögonen på en själv och är komplett osynligt för ens hjärna.
LV6, luftvärnsregementet på Kviberg utanför Göteborg ståtade med en sagolik silhuett. Vilken tur att mamma och pappa valde just det huset på Österhedsgatan där överblicken över slottet var som bäst (vi får säga var eftersom det hänt en helt del sedan sist. Mycket möjligt nybyggnationen tagit över)! Från ovanvåningens balkongdörrsfönstret i rummet längst till höger, var utsikten som sagt sagolik. Torn, tinnar och en klassisk mur med en fyrkant upp och nästa fyrkant ett steg ner och nästa fyrkant ett upp o.s.v. I timmar satt jag och målade av solnedgångens färgnyanser och som rosen på tårtan; slottet i silhuett mitt på. Kolsvart. Det var magiskt. Ingen annan jag kände verkade tycka detsamma. Jag var nog rätt ensam om att uppskatta dess skönhet.
Måhända silhuetter är ett klassiskt knep till enkel fascination. Skuggspel på väggen med hjälp av händer. En fjäril tror jag alla människor gjort någon gång. Krävs ju inte så mycket mer än en ljusskälla och någon form av vägg.
När jag och Ylva var och gjorde Paris en långhelg våren 2007, gick vi tack vara mitt mindre pålitliga huvudminne av området runt Bastillien, helt fel och rakt på en ur tjusig inredingsbutik. Tjusig menat i moderna termer. Gatan var nedlusad av inredningsaffärer från antika dammiga lokaler med ursprung tidigt 1900-tal till just den vi beträdde; Terence Conrans butik (då) hippa butik Habitat. Där fann vi allt vi aldrig tidigare visste vi behövde. Efter en hård inre kamp mellan känsla och förnuft, segrade förnuftet; jag köpte mig ett styck lampskärm. Kartongen var lagom stor att få plats i ryggan om jag klädde på mig tre lager kläder vid avfärd ville säga. Lampskärmen består av massa olika människor i olika poser. Sihluette style så klart. Den är dödscool med någon gång får jag allt ta ner den från taket och sätta den på en lampfot.
Av alla miljarders inredningstidningar som jag efter ett par sidor brukar få trötta hjärndödkänslor för, måste ändå Mios möbelkatalog få pris som: riktigt trevlig och inspirerande historia utan förmallade familjer och par. Här fann jag inte det jag sökte. Ljuslyktor. En vanlig reklamsida i Metro en vardag fångade mitt intresse, längst upp i hörnet var en bild på två små värmeljus-lyktor. Det såg ut som om städerna brann när ljuset var tänt. En aning oroväckande storhets-pyromani. Men till Miobutiken for jag och efter en stunds flackande med blicken på alldeles för många "viktiga" inredningsdetaljer, fann jag dem. De var stora! Och i glas! Och de var jättevackra! Nu ståtar mina silhuettisar på glasbordet; den ena har Amsterdams fasader som förbild, den andra höga internationella byggnader allt från Eifeltornet till asiatiska världsrekordhöga skyskrapor.
Malmös Turning Torso finns inte med. Tack och lov.
De vackra tallarna på grannens tomt mitt över våran i sydväst, bildar underbart vackra tavlor. Det är fint att sitta i burspråket och blicka ut mot den levande tavlan. Så ni ser, det är en nyisktsfull 39-åring som njuter av sina silhuetter. Känns som en viktig pusselbit föll på plats. Härligt!
onsdag 16 november 2011
Jul = kitsch, massa kitsch
Jag är en värderingsmänniska - kompassen går efter tydliga åsikter och logik.
Men det finns en period på året när kompassen sätts ur spel och det är under julen.
Min ena hälf vill enbart ha halm, trä och ull, naturfärgat och traditionellt. Röda äpplen i granen, ett stilla intrasslat flaggspel, hemmagjorda smällkarameller hängandes i en svensk doftande personligt nedhuggen rödgran. Rött eller benvitt porslin, antika glas och linneduk, hyacinter och kottar. Och på skivspelaren: Lundakören som sjunger Ding dong merrily on high. Rrrassp raaasssp... men vackert är det och hemtrevligt som en varm kopp choklad om vintern.
Den andra hälften önskar bara kitschiga dekorationer, krusidull-dekorerade tallrikar från Royal Copenhagen, Homegaards karaffer, engelska hollys, girlanger som sveper kort och tvärs över taken och Chrismas Songs med Bing Crosby i högtalarna. (Och en plastgran mot alla tänkbara principer men då slipper jag barr-tjatet från sambon. Värt en hel del..)
De två världarna krigar om rätten till en äkta jul. Det brukar sluta i något mittemellan. Ingen i övriga familjen eller släkten märker den pågående tvisten, de är rätt nöjda om granen kommer upp och paketen ligger som sig bör därunder. Dekorationerna är oplanerande; det man gjort på dagis eller skola hängs upp på väggar, grenar eller i gran. Det räcker gott o väl.
Alla med en brevlåda eller brevinkast vet att julen nalkas redan i september när reklambroschyrer från diverse juvelerarkjedjor pumpar ut sitt glittrande bling-bling sortiment till försäljning. Mina broschyrer landar på toaletten där jag noga går igenom utbudet av speldosor, ljuslyktor och kitschiga tomtekonstallationer. Varför? För att köpa det. Hemsk sanning.
Kan man ärva svaghet för kitsch? Min farfar Bengt Bruzelius var kitschens mästare. Varje jul gav han till familjen en tallrik där motivet var ett foto på familjen; Ruth (farmor), Margret (faster), Birger (farbror) och min pappa Bengt(-Ivar). Jag lyckades spara en tallrik när jag, pappa, Margret och Lollo (kusin) gick igenom farmors enorma mängder med sparade saker. "Skräp", som min rare far sa. "Fynd!", var min replik.
Men var placerar man en sådan pjäs? På gästtoaletten? I källaren, tyckter Urban.
Tills vidare får den ligga i bra förvar...i källaren! Kanske den dock kan komma till användning i jul som ett fat att lägga kottar på: kitsch + tradition i ett. Tadaaa!
Men det finns en period på året när kompassen sätts ur spel och det är under julen.
Min ena hälf vill enbart ha halm, trä och ull, naturfärgat och traditionellt. Röda äpplen i granen, ett stilla intrasslat flaggspel, hemmagjorda smällkarameller hängandes i en svensk doftande personligt nedhuggen rödgran. Rött eller benvitt porslin, antika glas och linneduk, hyacinter och kottar. Och på skivspelaren: Lundakören som sjunger Ding dong merrily on high. Rrrassp raaasssp... men vackert är det och hemtrevligt som en varm kopp choklad om vintern.
Den andra hälften önskar bara kitschiga dekorationer, krusidull-dekorerade tallrikar från Royal Copenhagen, Homegaards karaffer, engelska hollys, girlanger som sveper kort och tvärs över taken och Chrismas Songs med Bing Crosby i högtalarna. (Och en plastgran mot alla tänkbara principer men då slipper jag barr-tjatet från sambon. Värt en hel del..)
De två världarna krigar om rätten till en äkta jul. Det brukar sluta i något mittemellan. Ingen i övriga familjen eller släkten märker den pågående tvisten, de är rätt nöjda om granen kommer upp och paketen ligger som sig bör därunder. Dekorationerna är oplanerande; det man gjort på dagis eller skola hängs upp på väggar, grenar eller i gran. Det räcker gott o väl.
Alla med en brevlåda eller brevinkast vet att julen nalkas redan i september när reklambroschyrer från diverse juvelerarkjedjor pumpar ut sitt glittrande bling-bling sortiment till försäljning. Mina broschyrer landar på toaletten där jag noga går igenom utbudet av speldosor, ljuslyktor och kitschiga tomtekonstallationer. Varför? För att köpa det. Hemsk sanning.
Kan man ärva svaghet för kitsch? Min farfar Bengt Bruzelius var kitschens mästare. Varje jul gav han till familjen en tallrik där motivet var ett foto på familjen; Ruth (farmor), Margret (faster), Birger (farbror) och min pappa Bengt(-Ivar). Jag lyckades spara en tallrik när jag, pappa, Margret och Lollo (kusin) gick igenom farmors enorma mängder med sparade saker. "Skräp", som min rare far sa. "Fynd!", var min replik.
Men var placerar man en sådan pjäs? På gästtoaletten? I källaren, tyckter Urban.
Tills vidare får den ligga i bra förvar...i källaren! Kanske den dock kan komma till användning i jul som ett fat att lägga kottar på: kitsch + tradition i ett. Tadaaa!
måndag 26 september 2011
Hur vill du andra ska minnas dig?
Hur vill du att de omkring dig ska minnas dig?
Hur vill du bli ihågkommen?
Vill du bli ihågkommen?
Någon gång i livet, antar jag, ställs vi inför frågan eller frågorna. För vissa är svaret en evig resa, livet, men för andra kort och koncis: ingen kommer minnas varken mig eller vad jag gjort så det kan kvitta. Kanske är sistnämnda inställningen en reflektion av den kultur vi härstammar av?
Vad är det som är så viktigt att vänner och släkt minns? Din personlighet? Karriär? Högsta vinsten? Berg som bestegs eller en bok som skrevs?
Jag önskar att mina barn kommer minnas mig väl, som en kvinna med stark personlighet, som stod för sina åsikter och kämpade för sin rätt att vi vara den hon var. Jag önskar att de kommer säga "mamma" som svaret på frågan: vem är din största förebild? Det kommer vara det största som händer mig. Jag jobbar på förebilden, men den är än kantig. Behöver bli mer mjuk, tydligare och mer lyssnande.
Var skapar vi våra personligheter? Vad är det som utgör just dig? Arv och miljö, svarar den som gått ut 9:an. Hur mycket av vardera? 30-70%? 50-50%? Om den största biten av personlighetspuzzlet byggs i under de första 3-4 åren (hag jar läst och hört) då är ju synd. Inte en chans i himlen att rätta till missförhållanden eller missarna man missade när man i blöja traskade omkring med ett decilitermått i ena näven och en kletig skorpa i den andra. Å andra sida; mat, underhåll och underhållning är pretty good.
En incident nyligen fick mig att börja fundera på vad är det folk minns av mig?
Det mannen i fråga mindes var inte riktigt det jag själv hade som första val. Det var rent deprimerande att höra. En del skulle säkert rodna över den privata och intima komplimangen. Själv kände jag ett kallt hål i magtrakten. Ville slänga vattenglaset i ansiktet och skrika: väx upp för fasen, är detta det enda du går och tänker på!! Jag har mer fördelar. Men du kommer inte få ta del av dem. Inte nu, inte sen men kanske en annan gång i en avlägsen framtid.
Nu önskar jag er en skön höstkväll.
Godafton.
Hur vill du bli ihågkommen?
Vill du bli ihågkommen?
Någon gång i livet, antar jag, ställs vi inför frågan eller frågorna. För vissa är svaret en evig resa, livet, men för andra kort och koncis: ingen kommer minnas varken mig eller vad jag gjort så det kan kvitta. Kanske är sistnämnda inställningen en reflektion av den kultur vi härstammar av?
Vad är det som är så viktigt att vänner och släkt minns? Din personlighet? Karriär? Högsta vinsten? Berg som bestegs eller en bok som skrevs?
Jag önskar att mina barn kommer minnas mig väl, som en kvinna med stark personlighet, som stod för sina åsikter och kämpade för sin rätt att vi vara den hon var. Jag önskar att de kommer säga "mamma" som svaret på frågan: vem är din största förebild? Det kommer vara det största som händer mig. Jag jobbar på förebilden, men den är än kantig. Behöver bli mer mjuk, tydligare och mer lyssnande.
Var skapar vi våra personligheter? Vad är det som utgör just dig? Arv och miljö, svarar den som gått ut 9:an. Hur mycket av vardera? 30-70%? 50-50%? Om den största biten av personlighetspuzzlet byggs i under de första 3-4 åren (hag jar läst och hört) då är ju synd. Inte en chans i himlen att rätta till missförhållanden eller missarna man missade när man i blöja traskade omkring med ett decilitermått i ena näven och en kletig skorpa i den andra. Å andra sida; mat, underhåll och underhållning är pretty good.
En incident nyligen fick mig att börja fundera på vad är det folk minns av mig?
Det mannen i fråga mindes var inte riktigt det jag själv hade som första val. Det var rent deprimerande att höra. En del skulle säkert rodna över den privata och intima komplimangen. Själv kände jag ett kallt hål i magtrakten. Ville slänga vattenglaset i ansiktet och skrika: väx upp för fasen, är detta det enda du går och tänker på!! Jag har mer fördelar. Men du kommer inte få ta del av dem. Inte nu, inte sen men kanske en annan gång i en avlägsen framtid.
Nu önskar jag er en skön höstkväll.
Godafton.
måndag 5 september 2011
Hur går det på jobbet då?
Jag har en fin vän vars sambo också är väldigt fin, vi umgås så ofta det finns möjlighet och har rackarns trevligt ihop, barn liksom vuxna. Varje gång vi ses får vi följande frågor, var gang alltså:
- Har ni bundit bolånen?
- Vilka räntor har ni valt, fasta eller rörliga?
- Hur är det på jobbet?
Alla tre alternativen är väl ganska triviala ämnen att prata om, antar jag. Som oftast... är jag redigt less på samtal om ekonomi, jag får min beskärda dos ändå mellan 08:45-16:30 fem dagar i veckan. När vi sist sågs ställde som vanligt sambon de två första frågorna men innan jobbet kom passade jag på att kila in;
- Kära M, det är så trevligt att ses, verkligen, men kan vi inte prata om något annat än bolån, räntor och jobb?!
Som tur är är M en smart kille som snabbt förstod både pik och humor i min bedjan. Om han drabbades av förlägenhet dåldes denna väl av skratten efteråt. Hans sambo småsuckade men höll minen.
Men sedan har jag funderat.
Fick jag honom att framstå som en tråkig och trist person när jag sa ifrån? Eller är det vi, jag och U som med vår närvaro decimerar antalet samtalsämnen? För visst kan man känna den där tomheten vid åsynen av en person; vad ska vi prata om? Jag har minst en handfull personer dagtid som passar in i mallen.
Ett liv. Välj ditt umgänge väl!
Hur jag själv är? Jo tack, jag är egentligen en bra lyssnare som har så svårt att inte avbryta talaren och komma med 'smarta ideér och infallsvinklar'.
Hur går det på jobbet? eller Vad jobbar du med då? Tack, det går/är bra? Är inte det ändå svaret som, jag tippar, 99% av folket säger oavsett sanningen och oavsett när, var och vem du träffar i Sverige. Jantelagen i våra ådror. Men räntor och bolån...
En kollega till mig sa för ett tag sedan, att det går inte en enda middag utan att någon börjar prata om bolån och räntor. Nu blir inte vi bjudna på direkt många middagar men om en lunch på Mc Donalds får likställas med linneservetter och trerätters, stämmer det.
Synd att samtalsämnet är ju innerligt tråkigt! Ingen kulturyttring (nej, jag tycker inte ekonomi är en kulturell enhet). Inget glädjeskutt i bröstet. Bara tung vardag som tjock blålera lägger sig runt lungorna och långsamt kväver.
Tack jag vet, ingen har tvingat mig att skuldsätta mig upp över öronen i bolån . Men hur var det nu, ett liv, drömmar och förverkligande...måste det betyda att jag behöver andras vardagsekonomiska frågeställningar var dag? Trisslott, arv från en avlägsen släkting eller kanske helt enkelt hoppas på räntechock och prissänkningar så att det där lilla torpet med sin lilla trädgård kan bli en möjlighet.
Fast då måste det Gula huset ändra riktning..
- Har ni bundit bolånen?
- Vilka räntor har ni valt, fasta eller rörliga?
- Hur är det på jobbet?
Alla tre alternativen är väl ganska triviala ämnen att prata om, antar jag. Som oftast... är jag redigt less på samtal om ekonomi, jag får min beskärda dos ändå mellan 08:45-16:30 fem dagar i veckan. När vi sist sågs ställde som vanligt sambon de två första frågorna men innan jobbet kom passade jag på att kila in;
- Kära M, det är så trevligt att ses, verkligen, men kan vi inte prata om något annat än bolån, räntor och jobb?!
Som tur är är M en smart kille som snabbt förstod både pik och humor i min bedjan. Om han drabbades av förlägenhet dåldes denna väl av skratten efteråt. Hans sambo småsuckade men höll minen.
Men sedan har jag funderat.
Fick jag honom att framstå som en tråkig och trist person när jag sa ifrån? Eller är det vi, jag och U som med vår närvaro decimerar antalet samtalsämnen? För visst kan man känna den där tomheten vid åsynen av en person; vad ska vi prata om? Jag har minst en handfull personer dagtid som passar in i mallen.
Ett liv. Välj ditt umgänge väl!
Hur jag själv är? Jo tack, jag är egentligen en bra lyssnare som har så svårt att inte avbryta talaren och komma med 'smarta ideér och infallsvinklar'.
Hur går det på jobbet? eller Vad jobbar du med då? Tack, det går/är bra? Är inte det ändå svaret som, jag tippar, 99% av folket säger oavsett sanningen och oavsett när, var och vem du träffar i Sverige. Jantelagen i våra ådror. Men räntor och bolån...
En kollega till mig sa för ett tag sedan, att det går inte en enda middag utan att någon börjar prata om bolån och räntor. Nu blir inte vi bjudna på direkt många middagar men om en lunch på Mc Donalds får likställas med linneservetter och trerätters, stämmer det.
Synd att samtalsämnet är ju innerligt tråkigt! Ingen kulturyttring (nej, jag tycker inte ekonomi är en kulturell enhet). Inget glädjeskutt i bröstet. Bara tung vardag som tjock blålera lägger sig runt lungorna och långsamt kväver.
Tack jag vet, ingen har tvingat mig att skuldsätta mig upp över öronen i bolån . Men hur var det nu, ett liv, drömmar och förverkligande...måste det betyda att jag behöver andras vardagsekonomiska frågeställningar var dag? Trisslott, arv från en avlägsen släkting eller kanske helt enkelt hoppas på räntechock och prissänkningar så att det där lilla torpet med sin lilla trädgård kan bli en möjlighet.
Fast då måste det Gula huset ändra riktning..
Att vårda ett barn
Vi byggde ett legohus ihop, jag och hostiga Molly. Natten hade varit fylld av host, host, host, olika husvandringar, diverse yranden från Molly om vad man gör på natten mm. Därför satt vi hemma dagen efter och tog igen oss och kurerade hals och hosta.
- Kitty behöver ett täcke. Kanske mina byxor bli bra?, säger Molly. Jag vänder mig om och tar ur lådan fram ett litet tyg och ger henne. Det passar bättre. Då slår det mig, att just det lilla tygstycket påminner mig om när jag var hemma och sjuk i påssjuka. Mamma och pappa jobbade så jag fick ha en slags extra mor-/farmor som såg efter mig. Två veckor var jag borta, första veckan riktigt dålig, då var mamma hemma men också den andra veckan för inkubationstidens skull.
Vart mamma och pappa fann denna dam vet jag inte men hon var toppen! Hon hade med sig massa tyg och sydde många fina små plagg till mina Monchichis, en blandning mellan apa och docka. Vi satt utomhus i den varma vårsolen och hade det riktigt trevligt. Hon lagade enkel lunch och gjorde små smörgåsar som jag fick ner med vatten. Ibland fick jag glass som svalkade skönt mot svullnaden i halsen, men det var en hemlis mellan oss två trots att mamma köpte den.
En extra mor- eller farmor eller en far- och morfar för den delen (!) är en väldigt bra idé, någon klok, lugn och erfaren människa som kan både pyssla, lyssna på oändliga historier, bygga lego, fläta håret eller spela spel. Någon som vet hur man lagar en enkel men god lunch med blodpudding och lingon eller plättar och mjölk. Någon som håller på familjens regler men ändå vågar töja på gränserna något. Är inte det en superidé!?
Att kunna sk vabba är helt genialiskt. Undra om vi svenskar förstår hur lyckligt lottade vi är som har Försäkringskassan... Tror inte det. I andra länder i Europa får du ta en av semesterdagarna, andra får ta en dag off utan någon ersättning alls.
Vi har det bra. Lite fattig blir man för en vabb-dag men hur fint är det inte att kunna vara hemma och pyssla om sitt barn och bara få vara vi två?
- Kitty behöver ett täcke. Kanske mina byxor bli bra?, säger Molly. Jag vänder mig om och tar ur lådan fram ett litet tyg och ger henne. Det passar bättre. Då slår det mig, att just det lilla tygstycket påminner mig om när jag var hemma och sjuk i påssjuka. Mamma och pappa jobbade så jag fick ha en slags extra mor-/farmor som såg efter mig. Två veckor var jag borta, första veckan riktigt dålig, då var mamma hemma men också den andra veckan för inkubationstidens skull.
Vart mamma och pappa fann denna dam vet jag inte men hon var toppen! Hon hade med sig massa tyg och sydde många fina små plagg till mina Monchichis, en blandning mellan apa och docka. Vi satt utomhus i den varma vårsolen och hade det riktigt trevligt. Hon lagade enkel lunch och gjorde små smörgåsar som jag fick ner med vatten. Ibland fick jag glass som svalkade skönt mot svullnaden i halsen, men det var en hemlis mellan oss två trots att mamma köpte den.
En extra mor- eller farmor eller en far- och morfar för den delen (!) är en väldigt bra idé, någon klok, lugn och erfaren människa som kan både pyssla, lyssna på oändliga historier, bygga lego, fläta håret eller spela spel. Någon som vet hur man lagar en enkel men god lunch med blodpudding och lingon eller plättar och mjölk. Någon som håller på familjens regler men ändå vågar töja på gränserna något. Är inte det en superidé!?
Att kunna sk vabba är helt genialiskt. Undra om vi svenskar förstår hur lyckligt lottade vi är som har Försäkringskassan... Tror inte det. I andra länder i Europa får du ta en av semesterdagarna, andra får ta en dag off utan någon ersättning alls.
Vi har det bra. Lite fattig blir man för en vabb-dag men hur fint är det inte att kunna vara hemma och pyssla om sitt barn och bara få vara vi två?
lördag 2 juli 2011
Rätten att få uttrycka sig
Som en del verkligen vet och som andra noterar på avstånd, är jag en person med mycket synunkter. Inte bara för synpunktens skull utan för att bli sedd, mitt alltjämnt dåliga självförtroende behöver boostar. Du som läser blir därmed en del av boosten, där du som kommenterar blir min stjärna.
Det första Urban säger när han går över gräsmattan: "din insändare är i tidningen!". Cooooolt! Jag är känd, yeah!
En dag i juni skickade jag in mina synpunkter på bullret i Landvetter. Jag har gått och stört mig på den aldrig sinande bullermattan som osynligt väller in över åsen dygnet runt, årets alla dagar. Döm av min förvåning när jag läser två på raken samtänkande insändare i Härryda Posten. Inspirerad och sporrad av igenkänning sprätte jag iväg på tangentbordet och klickade "send". Synpunkten landade på tidningens redaktion som sedmera publicerade insändaren på sidan 22:
http://pdfire.harrydaposten.se/pdfx/index.php?p=01&v=1&d=20110608&choose_publ=V%E4lj+tidning
Jag är ganska nöjd över texten, den skrevs i all hast på att stundens ingivelse. HP har kortat ner texten men som söt synpunkt får den duga.
När jag senare samma dag berättar för min far om insändaren blir han som vanligt närvös. I hans värld är det en fara att våga säga sin åsikt. I köket och i bilen går det bra, men Gud förbjude om någon kan höra dig. Han är rädd att åsikter kan vara till nackdel i arbete och vardag. Att uttala sig innebär en fara att förlora värde på boende, skaffa sig ovänner och kanske bli av med jobbet.
Vilken ynklig överdrift. Min mamma hade många åsikter. Min morfar hade om möjligt ännu mera synpunkter och dessa var huggna i sten. Bilden som framträder är så självklar, mamma vågade säga upp mot morfar och hans (ibland) rent korkade åsikter. Det gjorde henne stark. Det var henne självförtroende att våga delta med lust och ingivelse i Lundakårens spex, hon skrev texter som hon framförde med gitarrkomp på nationerna. Vidare i arbetslivet och karriären på Trygg-Hansa var hon en nyckelperson som skrev ihop kluriga texter vid festligheter på jobbet. Det fanns kollegor som såg henne som ett besvär, en åsiktsmaskin som inte gick i linje med samhällsnormer och företagskultur. Men det fanns de som blev inspirerade av henne och i skuggan av henne, vågade säga sitt.
Mamma var en stark förespråkare av kvinnors rätt och kunnande, en feminist som på hemmaplan fick ducka för makens också starka åsikter om familjeliv, hushåll och barnuppfostran. De var överens om mycket men oliktänkandet gav stundtals höga vågor. Mamma sträckläste Bangs alla alster. När tankarna går till henne känner jag styrka men är kraften tillräcklig för modet att förändra?
Det känns som om historien upprepar sig...
Det var allt för mig för denna gång.
Bästa hälsningar
Fröken Spontan (som låter mer glättig än hon egentligen är)
Det första Urban säger när han går över gräsmattan: "din insändare är i tidningen!". Cooooolt! Jag är känd, yeah!
En dag i juni skickade jag in mina synpunkter på bullret i Landvetter. Jag har gått och stört mig på den aldrig sinande bullermattan som osynligt väller in över åsen dygnet runt, årets alla dagar. Döm av min förvåning när jag läser två på raken samtänkande insändare i Härryda Posten. Inspirerad och sporrad av igenkänning sprätte jag iväg på tangentbordet och klickade "send". Synpunkten landade på tidningens redaktion som sedmera publicerade insändaren på sidan 22:
http://pdfire.harrydaposten.se/pdfx/index.php?p=01&v=1&d=20110608&choose_publ=V%E4lj+tidning
Jag är ganska nöjd över texten, den skrevs i all hast på att stundens ingivelse. HP har kortat ner texten men som söt synpunkt får den duga.
När jag senare samma dag berättar för min far om insändaren blir han som vanligt närvös. I hans värld är det en fara att våga säga sin åsikt. I köket och i bilen går det bra, men Gud förbjude om någon kan höra dig. Han är rädd att åsikter kan vara till nackdel i arbete och vardag. Att uttala sig innebär en fara att förlora värde på boende, skaffa sig ovänner och kanske bli av med jobbet.
Vilken ynklig överdrift. Min mamma hade många åsikter. Min morfar hade om möjligt ännu mera synpunkter och dessa var huggna i sten. Bilden som framträder är så självklar, mamma vågade säga upp mot morfar och hans (ibland) rent korkade åsikter. Det gjorde henne stark. Det var henne självförtroende att våga delta med lust och ingivelse i Lundakårens spex, hon skrev texter som hon framförde med gitarrkomp på nationerna. Vidare i arbetslivet och karriären på Trygg-Hansa var hon en nyckelperson som skrev ihop kluriga texter vid festligheter på jobbet. Det fanns kollegor som såg henne som ett besvär, en åsiktsmaskin som inte gick i linje med samhällsnormer och företagskultur. Men det fanns de som blev inspirerade av henne och i skuggan av henne, vågade säga sitt.
Mamma var en stark förespråkare av kvinnors rätt och kunnande, en feminist som på hemmaplan fick ducka för makens också starka åsikter om familjeliv, hushåll och barnuppfostran. De var överens om mycket men oliktänkandet gav stundtals höga vågor. Mamma sträckläste Bangs alla alster. När tankarna går till henne känner jag styrka men är kraften tillräcklig för modet att förändra?
Det känns som om historien upprepar sig...
Det var allt för mig för denna gång.
Bästa hälsningar
Fröken Spontan (som låter mer glättig än hon egentligen är)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)