Hittade nyligen min morfars fina tobakslåda däri det låg en mängd tankar och funderingar nedklottrade från åren 1991,1992, 1995, 1999, 2001 osv. Anteckningar som till min förvåning, inte bara ligger en ung person nära utan även en något äldre.
Först var det nostalgi att läsa och minnas vad jag varit med om. Men allt eftersom jag läste mig längre ner i högen, växte en deprimerande insikt fram. Efter varje mer eller mindre avancerat, kärleksmöte slutar de med att jag sitter där i allt mitt grubblande, analyserande och ältrande. Jag måste ha fötts under stjärnan Dåligt självförtroende.Gungandes på golvet i sovrummet. Uppe vid Masthuggskyrkan. I Slottskogens dunkla skogspartier. Ute på klipporna på Kössö. Genom Parc Monceau. Vandrandes upp mot The Crown i Huddersfield.
Jag försöker på ingalunda sätt verkar unik i detta så mänskliga tillstånd, men inför mig själv hade jag nog ändå trott att efter varje avslutad kärleksrelation snabbare återhämta mig.
Oh l'amore! I så många former. Kärlek till Gud, i givmildhet, som del av en erotisk laddning, vänskapskärlek, till sina barn, om att bry sig om andra och sig själv, till livet o.s.v. Längsta listan. Kärlek är sådan fantastisk glädje. Därför dunkar jag nävarna mot huvudet och frågar mig själv: varför, varför måste jag genomlida motsatsen? För att förstå hur skön kärleken är? Men det vet jag ju! Bara det att jag vill behålla den. Jag vill vara solen.
Osäkerheten av ett brustet hjärta, blossar upp vid varje kärleksgnissel. Jag hatar den. Grubbelfunderingsanalyserandet slår omkull mig varenda gång och okänsligt struntar i hur hårt fallet blir. Samma frågor oavsett; vem, varför, hur, när, vad gick snett, va?
Spotta i näven och gå vidare. Jajamensan. Skaka bort grubblerierna som stjäl kraft och energi. "Lyft hakan. Sänk axlarna, upp med bröstet och ta ett djupt andetag. Se där, nu känns det väl bättre?". Så jäkla praktiskt snusförnuftigt. Vad vet de om känslomässigt lidande, om självömkan som en psykisk njutning med många fler biverkningar än berusningen och överlyckan. Givetvis har de rätt.
Det finns säkert mängder med präktiga svar hur man ska göra / tänka / agera /resonera i otaliga självhjälps böcker. De tilltalar mig föga. Jag tar hellre och nöter på en god vän (som förhoppningsvis vill vara kvar även efter ältandet).
Tobakslådan kommer fyllas med fler historier, antingen mina eller mina barns. Och jag hoppas att några slutsatser som ändå ligger där, kan ge tröst åt att gå vidare.
måndag 23 augusti 2010
Jada jada jada..
Den här biten är tillägnad alla vi som gillar att prata, fundera, lyssna, prata, analysera, grubbla en stund, tänka, prata igen och tänka igen.
När ingen vän finns tillgänglig att bubbla med, händer det att jag för en egen monolog. Sant! Inte direkt accepterat. Man stirrar på "de där galna", de som pratar med sig själva, fnyser och skickar ogillande blickar. Men jag erkänner här o nu, de är pinsamma för de är igenkännande! Ofta upptäcker jag att jag pratat högt utan att märka det. Jag kommer på mig själv i trädgården, på busshållplatsen, i stan, på bussen, på jobbet (klart svårt att slingra sig ur kollegans frågande blick). Förvisso är kanske poängen med att gå in i sig själv och grubbla att också komma fram till något. Och för att komma fram till något krävs någon form av uttryck.
Det är något trivsamt över att låta orden virvla ut ur munnen och överaskas av hur en påhittad historia tar form. Eller när klarhet uppstår efter ett sjok med grumliga och flygande tankar. När bitar faller på plats och det blir lättare att andas igen.
Tänk så mycket som löser sig när tankarna kommer ut ur munnen och blir till ord. Är det därför som vi kvinnor/tjejer pratar så mycket mer än killar? Så många killar jag mött som kan prata. Verkligen. Men de pratar brevid mig, runt mig, förbi mig, över mig och har efter sin egna monolog kommit fram till - the lösning på problemet! En slags enmans-show. Eller en tv-debatt där den ene tagit över och programledaren inte får chans att bryta emellan.
Duktigt av dem, inte sant?! Men tyvärr har många missat poängen; det var inte en lösning jag sökte. Det var ett lyssnande öra. Ett uppmärksamt öga. En delaktig närvaro.
(Nu bör här nog tilläggas att många gånger tycker jag det är väldigt trivsamt att lyssna på när en vän berättar. Men då befinner jag mig i ett annat tillstånd. I en slags vardagsharmoni. Eller så är jag kär.).
Så jag pratar och lyssnar på mig själv samtidigt.
Det är schysst. Det är lite coolt.
Det är jag.
När ingen vän finns tillgänglig att bubbla med, händer det att jag för en egen monolog. Sant! Inte direkt accepterat. Man stirrar på "de där galna", de som pratar med sig själva, fnyser och skickar ogillande blickar. Men jag erkänner här o nu, de är pinsamma för de är igenkännande! Ofta upptäcker jag att jag pratat högt utan att märka det. Jag kommer på mig själv i trädgården, på busshållplatsen, i stan, på bussen, på jobbet (klart svårt att slingra sig ur kollegans frågande blick). Förvisso är kanske poängen med att gå in i sig själv och grubbla att också komma fram till något. Och för att komma fram till något krävs någon form av uttryck.
Det är något trivsamt över att låta orden virvla ut ur munnen och överaskas av hur en påhittad historia tar form. Eller när klarhet uppstår efter ett sjok med grumliga och flygande tankar. När bitar faller på plats och det blir lättare att andas igen.
Tänk så mycket som löser sig när tankarna kommer ut ur munnen och blir till ord. Är det därför som vi kvinnor/tjejer pratar så mycket mer än killar? Så många killar jag mött som kan prata. Verkligen. Men de pratar brevid mig, runt mig, förbi mig, över mig och har efter sin egna monolog kommit fram till - the lösning på problemet! En slags enmans-show. Eller en tv-debatt där den ene tagit över och programledaren inte får chans att bryta emellan.
Duktigt av dem, inte sant?! Men tyvärr har många missat poängen; det var inte en lösning jag sökte. Det var ett lyssnande öra. Ett uppmärksamt öga. En delaktig närvaro.
(Nu bör här nog tilläggas att många gånger tycker jag det är väldigt trivsamt att lyssna på när en vän berättar. Men då befinner jag mig i ett annat tillstånd. I en slags vardagsharmoni. Eller så är jag kär.).
Så jag pratar och lyssnar på mig själv samtidigt.
Det är schysst. Det är lite coolt.
Det är jag.
söndag 22 augusti 2010
Matlagningsmusik
Min mor tyckte inte om att laga mat och inte heller mormor heller. Jag har alltid sagt att jag inte gillar att laga mat. Men det kanske inte är helt sant.
Jag gillar att greja runt i köket. Så länge ingen står och studerar mig. (Som med de flesta aktiviteter). Men det krävs ett fritt sinne och framför allt musik. MIN musik!
Stod just och rörde ihop vegetarisk köttfärssås o spagetti. En klassiker i Saras kök. Så vad betyder "min" musik som bara väntar på att få blomma ut ur högtalarna?
Jo, jag börjar med sommaren 2010's huvudlåt: "Count Your Blessings" med Nas&Damien "Jr. Gong" Marley. Det finns inget annat ord än underbar. Jag känner skyldigheten att ta emot livet som getts mig, med glädje och värdighet. Det är så rätt allting. Okej, lite hybris kanske men va fan, det känns så skönt!
Drar ut pots and pans och börjar hacka grönsker. Sjunger med. Såklart! Går sedan över till sommar 2010's andralåt: Patio Song med den walesiska gruppen Gorky's Zygotic Mynci. Lugnare tempo. Jag ler och fräser ihop morötter med vitlök och gullök. När jag kommit till kryddorna: Basilika, oregano, paprika landar under omröring i grytan, njuter jag av "Come to Me" med Koop. Det låter sommar.
Under tiden det puttrar hemtrevligt i grytan, då är det dags att glida över till house! Det är så himla gött, att få svänga stussen och fullkomligt strunta i om någon ser eller ej. Släpper tömmarna och studsar runt i köket. Här har jag lite svårare att namnge vad för house jag syftar på. Men det finns annat bra! Men "Five fathoms" med Everything But The Girl ger mig ett skönt köks-gung. Ganska mycket av dem går bra. "Sometimes I Don't Need To Believe In Anything" med Teenage Fanclub går också alldeles utmärkt.
Ner med spagettin, rör i köttfärsåsen. Lever och njuter. Vrider upp volymen. Och lite till. Fläkten brusar, poslinet klirrar i takt med att tallrikar kommer ut ur skåpen och ner på bordet. Besticken svingas på bordet och glasen svischas fram.Känner mig som en supercool kock. Med en aning stohetsvansinne men det känns helt rätt :)
Kan efteråt konstatera att middagen smakar dessutom väldigt gott. Och till kaffet, likt en mäktig tryffel, Miles Davis.
Jag gillar att greja runt i köket. Så länge ingen står och studerar mig. (Som med de flesta aktiviteter). Men det krävs ett fritt sinne och framför allt musik. MIN musik!
Stod just och rörde ihop vegetarisk köttfärssås o spagetti. En klassiker i Saras kök. Så vad betyder "min" musik som bara väntar på att få blomma ut ur högtalarna?
Jo, jag börjar med sommaren 2010's huvudlåt: "Count Your Blessings" med Nas&Damien "Jr. Gong" Marley. Det finns inget annat ord än underbar. Jag känner skyldigheten att ta emot livet som getts mig, med glädje och värdighet. Det är så rätt allting. Okej, lite hybris kanske men va fan, det känns så skönt!
Drar ut pots and pans och börjar hacka grönsker. Sjunger med. Såklart! Går sedan över till sommar 2010's andralåt: Patio Song med den walesiska gruppen Gorky's Zygotic Mynci. Lugnare tempo. Jag ler och fräser ihop morötter med vitlök och gullök. När jag kommit till kryddorna: Basilika, oregano, paprika landar under omröring i grytan, njuter jag av "Come to Me" med Koop. Det låter sommar.
Under tiden det puttrar hemtrevligt i grytan, då är det dags att glida över till house! Det är så himla gött, att få svänga stussen och fullkomligt strunta i om någon ser eller ej. Släpper tömmarna och studsar runt i köket. Här har jag lite svårare att namnge vad för house jag syftar på. Men det finns annat bra! Men "Five fathoms" med Everything But The Girl ger mig ett skönt köks-gung. Ganska mycket av dem går bra. "Sometimes I Don't Need To Believe In Anything" med Teenage Fanclub går också alldeles utmärkt.
Ner med spagettin, rör i köttfärsåsen. Lever och njuter. Vrider upp volymen. Och lite till. Fläkten brusar, poslinet klirrar i takt med att tallrikar kommer ut ur skåpen och ner på bordet. Besticken svingas på bordet och glasen svischas fram.Känner mig som en supercool kock. Med en aning stohetsvansinne men det känns helt rätt :)
Kan efteråt konstatera att middagen smakar dessutom väldigt gott. Och till kaffet, likt en mäktig tryffel, Miles Davis.
fredag 6 augusti 2010
Paris, mon amour..
Mon amour
Par nuit je te regard avec les yeux,
un peu malheureux.
Je te detest et je t'aime
Tu es incompréhensible mais tu es complèt
C'est trés simple à dire,
Sans toi, je ne sais quoi
Sans toi, je suis un peu mort.
Je suis besoin de toi.
Merde alors
Peut être Paris est un homme...
Alors, c'est qui?
Mon amour,
oú est tu?
Paris 1992
Par nuit je te regard avec les yeux,
un peu malheureux.
Je te detest et je t'aime
Tu es incompréhensible mais tu es complèt
C'est trés simple à dire,
Sans toi, je ne sais quoi
Sans toi, je suis un peu mort.
Je suis besoin de toi.
Merde alors
Peut être Paris est un homme...
Alors, c'est qui?
Mon amour,
oú est tu?
Paris 1992
tisdag 3 augusti 2010
Vardagskoma
Att lägga små barn måste var det mest tålamodsprövande som en vuxen kan utsättas för. Jag utgår från planen som till en början verkar bra. Någonstans vid tandborstningen börjar det spåra ur. Nu springer G ut och M gömmer sig bakom en soffa. Efter vänlig bedjan om att de skall nu upp och i säng, ändras tonen och blir allt mer rak för att sedan övergå till handgripligheter; en unge under var arm. Väl uppe börjar nästa projekt; få respektive barn i respektive säng och få dem att stanna där. Godnattsagan går bra. "Ska bara"-stunden varierar efter nivån på trötthet. Hyssar att de ska ligga still och vara tysta. Aaahh, nu sover de.
Okej, julhandel sägs vara lika stressfamkallande som att var i krig (enligt en vetenskaplig tidsskrift) men sängläggningsprocessen ligger i samma nivå fast på ett annat plan. Julhandel är begränsad till en kanske två gånger. Sängläggning känns oändlig tills de små liven har flyttat hemifrån.
Den tanke skulle jag inte skrivit. Om jag inte var det innan är jag det definitivt nu; slutkörd. Visst, det är mödan värd att få dem att somna för den stillheten som sedan infinner sig är fantastisk. Min egna tid lyser, kvällen är full av öändliga möjligheter. Sätta in foton i album?
Verkligenheten pratar något annat. Nu har jag inte tv (mer än i datorn) så framför en dumburk hamnar jag inte, men väl hängandes över en köksstol eller i soffan. Trappan går bra. Blicken är trött och ofokuserad och i öronen susar det svagt av alla ljud som bedövat inneörat med onödigt ljudvågor i kombination med barnens höga röster på eftermiddagarna. I hjärtat har pulsen lagt sig till vila. Tankarna går runt runt utan mål och hjärnan registrerar små konstiga saker jag aldrig tidigare noterat; en död nyckelpiga, ett vitt smultron, på bordet en reklampenna med ful logga, en hink utanför grannens port..
Jag känner vibrationerna av tvättmaskinen. Hör slurpet från diskmaskinen. Anar i ögonvrån att det ligger oöppnade A5-kuvert och ser sura ut. Det gör inget att jackorna hamnat halft och halft på krokarna och att skorna ligger huller om buller i entrén. Det är okej, de stör ingen, det påminner mig istället om de som bär skorna på dagarna. Känner ett leende sprida sig i mitt ansiktet och rynkorna över pannan slätas ut (om de bara kunde vara utslätade lite lite längre, säg ett par dagar, kanske t.o.m en månad!).
Hör mig tänka något obegripligt, något i stil med "ja knakse suklle ähnga..plock ur dsmkin..mhm..."
Åh, denna vardagskoma.
Okej, julhandel sägs vara lika stressfamkallande som att var i krig (enligt en vetenskaplig tidsskrift) men sängläggningsprocessen ligger i samma nivå fast på ett annat plan. Julhandel är begränsad till en kanske två gånger. Sängläggning känns oändlig tills de små liven har flyttat hemifrån.
Den tanke skulle jag inte skrivit. Om jag inte var det innan är jag det definitivt nu; slutkörd. Visst, det är mödan värd att få dem att somna för den stillheten som sedan infinner sig är fantastisk. Min egna tid lyser, kvällen är full av öändliga möjligheter. Sätta in foton i album?
Verkligenheten pratar något annat. Nu har jag inte tv (mer än i datorn) så framför en dumburk hamnar jag inte, men väl hängandes över en köksstol eller i soffan. Trappan går bra. Blicken är trött och ofokuserad och i öronen susar det svagt av alla ljud som bedövat inneörat med onödigt ljudvågor i kombination med barnens höga röster på eftermiddagarna. I hjärtat har pulsen lagt sig till vila. Tankarna går runt runt utan mål och hjärnan registrerar små konstiga saker jag aldrig tidigare noterat; en död nyckelpiga, ett vitt smultron, på bordet en reklampenna med ful logga, en hink utanför grannens port..
Jag känner vibrationerna av tvättmaskinen. Hör slurpet från diskmaskinen. Anar i ögonvrån att det ligger oöppnade A5-kuvert och ser sura ut. Det gör inget att jackorna hamnat halft och halft på krokarna och att skorna ligger huller om buller i entrén. Det är okej, de stör ingen, det påminner mig istället om de som bär skorna på dagarna. Känner ett leende sprida sig i mitt ansiktet och rynkorna över pannan slätas ut (om de bara kunde vara utslätade lite lite längre, säg ett par dagar, kanske t.o.m en månad!).
Hör mig tänka något obegripligt, något i stil med "ja knakse suklle ähnga..plock ur dsmkin..mhm..."
Åh, denna vardagskoma.
torsdag 29 juli 2010
Midsommarnatten
Juli 2010 Gotland, Ljugarn
Sommarnatten är ljummen och genom det öppna fönstret blåser en stilla bris in. Trots svalkan svettas jag. I mörkret utanför husknuten pågår ett liv jag läst om i biologin men inte upplevt på nära håll mer än den gången jag campade med Alan i skogen utanför Tronheim.
Hela campingaktiviteten är intressant att studera på håll. Vi har experterna som fixat full utrustning från Fjällräven, Peak Performance, Kimley mm och som är så redo att det gör ont att titta på dem för man vet att fiaskot ändå ligger och lurar utrustningen till trots. Och så har vi de som rotat på farfars vind och där hittat dennes tangiakök, fiskarhatt, rostig morakniv och som kompletterar utrustningen med ett från lumpentiden blytungt tält i orange militärtyg. Och sedan har vi de mittemellan som plockat lite gammalt, lite nytt lite lånat, lite blått...
Det mest fasionerande om camping, är att folk verkligen tror att ingen annan hör eller ser vad som försigår i just deras tält. ”Vi kryper in, drar igen dragkedjan och sedan är vi borta, ingen kan se oss!” Det kan likaväl vara genomskinliga tält. Jag fann det otroligt obekvämt att älska i ett tält på en välbefolkad camping i Båstad. Det var över trettio grader, svettigt och trångt. Och trots att romantiken spirade i det förhållandet just då, var vetskapen om att vår aktivitet enkelt noterades av de som passerade, ett hinder för njutning. Någon voyeur är jag då rakt inte.
Jag föredrar morgnarna, när min kropp och själ långsamt vaknar upp och tankarna driftar. Eller en vacker ljum sommarkväll; syrsornas sång hörs från ett fönstret på glänt, solens sista strålar dunsar mot trädtopparna, färgar bladverk och grenar guldgula. Då vaknar romantikern i mig, för om något är det ljumma kvällar och sommarvärme får pulsen att slå fortare. Å andra sidan, eftersom så många andra par just i denna tid känner antagligen samma pulshöjning och utför liknande aktivitet tar jag och lämnar statestiken bakom vårpeaken på barnafödande, åt sitt. Jag vill ha kvar min rosa fluffiga midsommardröm,
Åh, den ljuva svenska sommaren.
Låt mig få frossa i drömmen om en slags 40-och 50-tals romantisk sommar; skira vita linnegardiner långsamt fladdrande i vinden. Söta nätta spindelnät i takhörnen. Den honungsfyllda ljuvliga rosendoften ihop med pionerna mjuka doft, slåss om humlor och bins uppmärksamhet. I bersån sittandes på vingliga nötta trämöbler från far- och morföräldrars tid. Ett isbit i glaset med flädersaft. Hembakta småkakor. Kaffet är svart som synden och inmundigas bäst ur nötta koppar på fat. Kvällsdopp med hopp om att få se marled och knott dansandes i luften. Tvätten torkar på tvättlinan uppspänd mellan två tallar. Lukten av sommar och sol på huden efter en dag på stranden och när håret lockar sig sådär obegripligt mycket och gör att ansiktet i spegeln ser helt enkelt bedårande ut. Nötta tofflor på trappan. Fräknar från topp till tå. Målade tånaglar, ungdomlig rosa ton eller blodrött för de mer vågade. Knott och rödmyror. Än värre, bromsar! Flugsmällaren jagar vilt i köket och du ser spår från mygg på tapeten i sovrummet.
Aaahhh, den svenska sommaren. Med eller utan camping.
Sommarnatten är ljummen och genom det öppna fönstret blåser en stilla bris in. Trots svalkan svettas jag. I mörkret utanför husknuten pågår ett liv jag läst om i biologin men inte upplevt på nära håll mer än den gången jag campade med Alan i skogen utanför Tronheim.
Hela campingaktiviteten är intressant att studera på håll. Vi har experterna som fixat full utrustning från Fjällräven, Peak Performance, Kimley mm och som är så redo att det gör ont att titta på dem för man vet att fiaskot ändå ligger och lurar utrustningen till trots. Och så har vi de som rotat på farfars vind och där hittat dennes tangiakök, fiskarhatt, rostig morakniv och som kompletterar utrustningen med ett från lumpentiden blytungt tält i orange militärtyg. Och sedan har vi de mittemellan som plockat lite gammalt, lite nytt lite lånat, lite blått...
Det mest fasionerande om camping, är att folk verkligen tror att ingen annan hör eller ser vad som försigår i just deras tält. ”Vi kryper in, drar igen dragkedjan och sedan är vi borta, ingen kan se oss!” Det kan likaväl vara genomskinliga tält. Jag fann det otroligt obekvämt att älska i ett tält på en välbefolkad camping i Båstad. Det var över trettio grader, svettigt och trångt. Och trots att romantiken spirade i det förhållandet just då, var vetskapen om att vår aktivitet enkelt noterades av de som passerade, ett hinder för njutning. Någon voyeur är jag då rakt inte.
Jag föredrar morgnarna, när min kropp och själ långsamt vaknar upp och tankarna driftar. Eller en vacker ljum sommarkväll; syrsornas sång hörs från ett fönstret på glänt, solens sista strålar dunsar mot trädtopparna, färgar bladverk och grenar guldgula. Då vaknar romantikern i mig, för om något är det ljumma kvällar och sommarvärme får pulsen att slå fortare. Å andra sidan, eftersom så många andra par just i denna tid känner antagligen samma pulshöjning och utför liknande aktivitet tar jag och lämnar statestiken bakom vårpeaken på barnafödande, åt sitt. Jag vill ha kvar min rosa fluffiga midsommardröm,
Åh, den ljuva svenska sommaren.
Låt mig få frossa i drömmen om en slags 40-och 50-tals romantisk sommar; skira vita linnegardiner långsamt fladdrande i vinden. Söta nätta spindelnät i takhörnen. Den honungsfyllda ljuvliga rosendoften ihop med pionerna mjuka doft, slåss om humlor och bins uppmärksamhet. I bersån sittandes på vingliga nötta trämöbler från far- och morföräldrars tid. Ett isbit i glaset med flädersaft. Hembakta småkakor. Kaffet är svart som synden och inmundigas bäst ur nötta koppar på fat. Kvällsdopp med hopp om att få se marled och knott dansandes i luften. Tvätten torkar på tvättlinan uppspänd mellan två tallar. Lukten av sommar och sol på huden efter en dag på stranden och när håret lockar sig sådär obegripligt mycket och gör att ansiktet i spegeln ser helt enkelt bedårande ut. Nötta tofflor på trappan. Fräknar från topp till tå. Målade tånaglar, ungdomlig rosa ton eller blodrött för de mer vågade. Knott och rödmyror. Än värre, bromsar! Flugsmällaren jagar vilt i köket och du ser spår från mygg på tapeten i sovrummet.
Aaahhh, den svenska sommaren. Med eller utan camping.
onsdag 28 juli 2010
Mitt spåk
"trallalaa...och jag vill skriva en liten visa om..hmm..och sommarvind. Ja, jag vill sjunga en..hmm...Det går en vind genom..hmm...det blåser till i en tyllgardin och jag vill.."
Den okompletta texten är från den vackraste visan jag hört. Melodin är det som mest berör. Men även text. En dag skall jag ta fram den och sjunga ut för fulla halsar över ett öppet landskap. En av ytterst få visor/sånger då jag kan lyssna på min egna röst utan att bli, rent av äcklad.
Nu sitter jag här, en sommarkväll som snabbt närmar sig midnatt, och funderar på hur jag ska få samman texterna som dunsar runt i skallen på mig. Om jag ska lägga ut det på min blogg, ska det då vara i dagdröms-format eller som en berättelse ur verkliga livet?
Jag vill våga sticka ut mer offentligt och förhoppningsvis ta emot kritik (från de vänliga själar som slänger ett öga på denna finfna personliga blogg) med fortsatt inspiration att skriva vidare. Men vad att göra åt diktar-självförtroendet som dalar likt en sten i vatten?!
Brita (av Geigerstam) sa till mig, efter jag visat upp ett par dikter, att jag skulle fortsätta skriva. Vad menade hon med det? Att jag hade något coming som var bra eller handlade det om hennes personliga intresse för text som en del av ett gott liv? Att rådet att fortsätta mer handlade om hennes tro på skrivandet som någon själsligt befriande, för oss alla, snarare än en eventuell talang? Jag ångrar att jag inte fortsatte fråga henne vad hon menade. Jag skulle stått på mig. Men på Åsen var det ibland, trots kulturella musikkvällar, samtal, P3, DN, Claes (Britas yngste barn) på taffeln och brasans sprakande, svårt att helt våga visa hur talanglös jag var i svenska. Givetvis visste de båda men var vänliga nog att låta det passera som vinden utanför på havreåkern.
Jag minns en midsommarhelg då vi (jag, Brita, morfar och Claes) satt och pös vid matbordet efter att ha avslutat kvällens goda måltid. Brita och Claes börjar prata om texten på en kulturkollumn i Syd Svenskan. De svängde med orden som en dirigent svänger med sin pinne. Kvickheterna och skämt avslöste varandra. Jag och morfar satt som tysta förlorare, utslagna ur ord-duellen som pågick brevid. Men i och med utslagningen förenade vi oss på ett fint sätt jag minns än idag; för min morfar a.k.a. professor Ingemar Larsson, erkände där och då att han inte begrep ett jota av vad som pågick och detta sammanförde barnbarn och morfar närmre. Professorn var inte den som ville erkänna sina eventuella "svagheter". Åh vad jag gillade min morfar!
Men hur jag skulle tolka och svara på min morfars fråga vet jag verkligen inte. På en slingrig biltur från Båstad till Åsen, frågar han plötsligt mig: "Den här unge mannen du umgås med, vilken hundras skulle du säga att han är?"
Den okompletta texten är från den vackraste visan jag hört. Melodin är det som mest berör. Men även text. En dag skall jag ta fram den och sjunga ut för fulla halsar över ett öppet landskap. En av ytterst få visor/sånger då jag kan lyssna på min egna röst utan att bli, rent av äcklad.
Nu sitter jag här, en sommarkväll som snabbt närmar sig midnatt, och funderar på hur jag ska få samman texterna som dunsar runt i skallen på mig. Om jag ska lägga ut det på min blogg, ska det då vara i dagdröms-format eller som en berättelse ur verkliga livet?
Jag vill våga sticka ut mer offentligt och förhoppningsvis ta emot kritik (från de vänliga själar som slänger ett öga på denna finfna personliga blogg) med fortsatt inspiration att skriva vidare. Men vad att göra åt diktar-självförtroendet som dalar likt en sten i vatten?!
Brita (av Geigerstam) sa till mig, efter jag visat upp ett par dikter, att jag skulle fortsätta skriva. Vad menade hon med det? Att jag hade något coming som var bra eller handlade det om hennes personliga intresse för text som en del av ett gott liv? Att rådet att fortsätta mer handlade om hennes tro på skrivandet som någon själsligt befriande, för oss alla, snarare än en eventuell talang? Jag ångrar att jag inte fortsatte fråga henne vad hon menade. Jag skulle stått på mig. Men på Åsen var det ibland, trots kulturella musikkvällar, samtal, P3, DN, Claes (Britas yngste barn) på taffeln och brasans sprakande, svårt att helt våga visa hur talanglös jag var i svenska. Givetvis visste de båda men var vänliga nog att låta det passera som vinden utanför på havreåkern.
Jag minns en midsommarhelg då vi (jag, Brita, morfar och Claes) satt och pös vid matbordet efter att ha avslutat kvällens goda måltid. Brita och Claes börjar prata om texten på en kulturkollumn i Syd Svenskan. De svängde med orden som en dirigent svänger med sin pinne. Kvickheterna och skämt avslöste varandra. Jag och morfar satt som tysta förlorare, utslagna ur ord-duellen som pågick brevid. Men i och med utslagningen förenade vi oss på ett fint sätt jag minns än idag; för min morfar a.k.a. professor Ingemar Larsson, erkände där och då att han inte begrep ett jota av vad som pågick och detta sammanförde barnbarn och morfar närmre. Professorn var inte den som ville erkänna sina eventuella "svagheter". Åh vad jag gillade min morfar!
Men hur jag skulle tolka och svara på min morfars fråga vet jag verkligen inte. På en slingrig biltur från Båstad till Åsen, frågar han plötsligt mig: "Den här unge mannen du umgås med, vilken hundras skulle du säga att han är?"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)