Vi byggde ett legohus ihop, jag och hostiga Molly. Natten hade varit fylld av host, host, host, olika husvandringar, diverse yranden från Molly om vad man gör på natten mm. Därför satt vi hemma dagen efter och tog igen oss och kurerade hals och hosta.
- Kitty behöver ett täcke. Kanske mina byxor bli bra?, säger Molly. Jag vänder mig om och tar ur lådan fram ett litet tyg och ger henne. Det passar bättre. Då slår det mig, att just det lilla tygstycket påminner mig om när jag var hemma och sjuk i påssjuka. Mamma och pappa jobbade så jag fick ha en slags extra mor-/farmor som såg efter mig. Två veckor var jag borta, första veckan riktigt dålig, då var mamma hemma men också den andra veckan för inkubationstidens skull.
Vart mamma och pappa fann denna dam vet jag inte men hon var toppen! Hon hade med sig massa tyg och sydde många fina små plagg till mina Monchichis, en blandning mellan apa och docka. Vi satt utomhus i den varma vårsolen och hade det riktigt trevligt. Hon lagade enkel lunch och gjorde små smörgåsar som jag fick ner med vatten. Ibland fick jag glass som svalkade skönt mot svullnaden i halsen, men det var en hemlis mellan oss två trots att mamma köpte den.
En extra mor- eller farmor eller en far- och morfar för den delen (!) är en väldigt bra idé, någon klok, lugn och erfaren människa som kan både pyssla, lyssna på oändliga historier, bygga lego, fläta håret eller spela spel. Någon som vet hur man lagar en enkel men god lunch med blodpudding och lingon eller plättar och mjölk. Någon som håller på familjens regler men ändå vågar töja på gränserna något. Är inte det en superidé!?
Att kunna sk vabba är helt genialiskt. Undra om vi svenskar förstår hur lyckligt lottade vi är som har Försäkringskassan... Tror inte det. I andra länder i Europa får du ta en av semesterdagarna, andra får ta en dag off utan någon ersättning alls.
Vi har det bra. Lite fattig blir man för en vabb-dag men hur fint är det inte att kunna vara hemma och pyssla om sitt barn och bara få vara vi två?
måndag 5 september 2011
lördag 2 juli 2011
Rätten att få uttrycka sig
Som en del verkligen vet och som andra noterar på avstånd, är jag en person med mycket synunkter. Inte bara för synpunktens skull utan för att bli sedd, mitt alltjämnt dåliga självförtroende behöver boostar. Du som läser blir därmed en del av boosten, där du som kommenterar blir min stjärna.
Det första Urban säger när han går över gräsmattan: "din insändare är i tidningen!". Cooooolt! Jag är känd, yeah!
En dag i juni skickade jag in mina synpunkter på bullret i Landvetter. Jag har gått och stört mig på den aldrig sinande bullermattan som osynligt väller in över åsen dygnet runt, årets alla dagar. Döm av min förvåning när jag läser två på raken samtänkande insändare i Härryda Posten. Inspirerad och sporrad av igenkänning sprätte jag iväg på tangentbordet och klickade "send". Synpunkten landade på tidningens redaktion som sedmera publicerade insändaren på sidan 22:
http://pdfire.harrydaposten.se/pdfx/index.php?p=01&v=1&d=20110608&choose_publ=V%E4lj+tidning
Jag är ganska nöjd över texten, den skrevs i all hast på att stundens ingivelse. HP har kortat ner texten men som söt synpunkt får den duga.
När jag senare samma dag berättar för min far om insändaren blir han som vanligt närvös. I hans värld är det en fara att våga säga sin åsikt. I köket och i bilen går det bra, men Gud förbjude om någon kan höra dig. Han är rädd att åsikter kan vara till nackdel i arbete och vardag. Att uttala sig innebär en fara att förlora värde på boende, skaffa sig ovänner och kanske bli av med jobbet.
Vilken ynklig överdrift. Min mamma hade många åsikter. Min morfar hade om möjligt ännu mera synpunkter och dessa var huggna i sten. Bilden som framträder är så självklar, mamma vågade säga upp mot morfar och hans (ibland) rent korkade åsikter. Det gjorde henne stark. Det var henne självförtroende att våga delta med lust och ingivelse i Lundakårens spex, hon skrev texter som hon framförde med gitarrkomp på nationerna. Vidare i arbetslivet och karriären på Trygg-Hansa var hon en nyckelperson som skrev ihop kluriga texter vid festligheter på jobbet. Det fanns kollegor som såg henne som ett besvär, en åsiktsmaskin som inte gick i linje med samhällsnormer och företagskultur. Men det fanns de som blev inspirerade av henne och i skuggan av henne, vågade säga sitt.
Mamma var en stark förespråkare av kvinnors rätt och kunnande, en feminist som på hemmaplan fick ducka för makens också starka åsikter om familjeliv, hushåll och barnuppfostran. De var överens om mycket men oliktänkandet gav stundtals höga vågor. Mamma sträckläste Bangs alla alster. När tankarna går till henne känner jag styrka men är kraften tillräcklig för modet att förändra?
Det känns som om historien upprepar sig...
Det var allt för mig för denna gång.
Bästa hälsningar
Fröken Spontan (som låter mer glättig än hon egentligen är)
Det första Urban säger när han går över gräsmattan: "din insändare är i tidningen!". Cooooolt! Jag är känd, yeah!
En dag i juni skickade jag in mina synpunkter på bullret i Landvetter. Jag har gått och stört mig på den aldrig sinande bullermattan som osynligt väller in över åsen dygnet runt, årets alla dagar. Döm av min förvåning när jag läser två på raken samtänkande insändare i Härryda Posten. Inspirerad och sporrad av igenkänning sprätte jag iväg på tangentbordet och klickade "send". Synpunkten landade på tidningens redaktion som sedmera publicerade insändaren på sidan 22:
http://pdfire.harrydaposten.se/pdfx/index.php?p=01&v=1&d=20110608&choose_publ=V%E4lj+tidning
Jag är ganska nöjd över texten, den skrevs i all hast på att stundens ingivelse. HP har kortat ner texten men som söt synpunkt får den duga.
När jag senare samma dag berättar för min far om insändaren blir han som vanligt närvös. I hans värld är det en fara att våga säga sin åsikt. I köket och i bilen går det bra, men Gud förbjude om någon kan höra dig. Han är rädd att åsikter kan vara till nackdel i arbete och vardag. Att uttala sig innebär en fara att förlora värde på boende, skaffa sig ovänner och kanske bli av med jobbet.
Vilken ynklig överdrift. Min mamma hade många åsikter. Min morfar hade om möjligt ännu mera synpunkter och dessa var huggna i sten. Bilden som framträder är så självklar, mamma vågade säga upp mot morfar och hans (ibland) rent korkade åsikter. Det gjorde henne stark. Det var henne självförtroende att våga delta med lust och ingivelse i Lundakårens spex, hon skrev texter som hon framförde med gitarrkomp på nationerna. Vidare i arbetslivet och karriären på Trygg-Hansa var hon en nyckelperson som skrev ihop kluriga texter vid festligheter på jobbet. Det fanns kollegor som såg henne som ett besvär, en åsiktsmaskin som inte gick i linje med samhällsnormer och företagskultur. Men det fanns de som blev inspirerade av henne och i skuggan av henne, vågade säga sitt.
Mamma var en stark förespråkare av kvinnors rätt och kunnande, en feminist som på hemmaplan fick ducka för makens också starka åsikter om familjeliv, hushåll och barnuppfostran. De var överens om mycket men oliktänkandet gav stundtals höga vågor. Mamma sträckläste Bangs alla alster. När tankarna går till henne känner jag styrka men är kraften tillräcklig för modet att förändra?
Det känns som om historien upprepar sig...
Det var allt för mig för denna gång.
Bästa hälsningar
Fröken Spontan (som låter mer glättig än hon egentligen är)
En tung sommarnatt
Hur många gånger ska man behöva resa sig innan självinsikten får ta över?
Det är tråkigt att behöva säga det men det är finito inombords. Jag ger upp. Nej, fel sagt. Det sista jag gjort är att ge upp. I sju års tid har jag jobbat med min tanke, anpassat mig, hittat lösningar (som vi lär tjafsa om till förbannelse). I sju år har jag erbjudit och föreslagit, redan tidigt förstått vad han behöver men som mötts av fullkomlig oförståelse. Han vet redan. Han kan redan men tyvärr, det är inte där i det ligger det är helt andra saker.. I sju år har vi knappast kommit närmre. I sju år har vi gått in i en fantastisk fas som heter "föräldraskapet". Men den har inte blivit så fantastisk som den borde. Visst, det är ett jobb. Visst, ni måste vårda relationen. Visst, det är en omställning. Visst så visste jag det men inte han. Omöjligt. Vi lär tvista om detta också.
En vecka av årets 52 räcker inte. Trodde jag det? Så klart inte, men en vecka på Gotland räcker inte ens en vecka senare. Det tar slut redan efter en dag. EN! Katastrof.
Hur går man vidare då? Ja, det är väl det jag inte vet eller kan.
Sommarvinden är sval och mjuk mot min kind. Nagelbanden är fnasiga från att ha fått motta frusteration, ilska och stor trötthet efter kvällens allt mindre lyckade avslut. Den är inte ens slut. I det vita sovrummet finns en stillhet, en sommarnatt värd att ta vara på men ute i vardagsrummet pågår något annnt. Ett parallelllt liv till mitt egna under samma tak och mellan samma väggar. Prioriteringen är så olika. Avundsjukan mot andra och deras äkta ljuvliga kärlek, gemenskap och dela-livet-ihop. jag tänkter inte lägga mig ner och dö utan att ha upplevt den men måste jag vänta 10 år? Det är madness. Så klart inte.
Hur ska jag göra? Ett år i taget blir många år ihop. Vill orka bo kvar för att skapa ett fint sovrum åt någon mindre, till någon som ser och känner så tydligt att mamma och pappa inte har det bra. Kostnaden kommer bli skyhög och inräknar fyra individer, tiden kommer fortsätta att minska och öka på samma gång.
Har jag råd att offra tiden? Jag har halva livet kvar. Är planen en bra investering?
Ser mig omkring, ser någon intressant ut? Ser någon ut att passa mig? Finner ingen. Vill ingen ha. Vill ha mig själv igen. Jag var här för ett år och tre månader sedan, vad har hänt sedan dess? Borde inte frågor ställas? Nope, är det manligt att acceptera ett "okej" än att förändra radikalt och få det bättre? Kvinnor är sega, lever längre men varför ger vi dem tid vi borde ge oss själva istället?
Den här blev en dyster en..lika mörk som skuggorna i natten utanför.
Jag är väldigt ledsen inombords.
Det är tråkigt att behöva säga det men det är finito inombords. Jag ger upp. Nej, fel sagt. Det sista jag gjort är att ge upp. I sju års tid har jag jobbat med min tanke, anpassat mig, hittat lösningar (som vi lär tjafsa om till förbannelse). I sju år har jag erbjudit och föreslagit, redan tidigt förstått vad han behöver men som mötts av fullkomlig oförståelse. Han vet redan. Han kan redan men tyvärr, det är inte där i det ligger det är helt andra saker.. I sju år har vi knappast kommit närmre. I sju år har vi gått in i en fantastisk fas som heter "föräldraskapet". Men den har inte blivit så fantastisk som den borde. Visst, det är ett jobb. Visst, ni måste vårda relationen. Visst, det är en omställning. Visst så visste jag det men inte han. Omöjligt. Vi lär tvista om detta också.
En vecka av årets 52 räcker inte. Trodde jag det? Så klart inte, men en vecka på Gotland räcker inte ens en vecka senare. Det tar slut redan efter en dag. EN! Katastrof.
Hur går man vidare då? Ja, det är väl det jag inte vet eller kan.
Sommarvinden är sval och mjuk mot min kind. Nagelbanden är fnasiga från att ha fått motta frusteration, ilska och stor trötthet efter kvällens allt mindre lyckade avslut. Den är inte ens slut. I det vita sovrummet finns en stillhet, en sommarnatt värd att ta vara på men ute i vardagsrummet pågår något annnt. Ett parallelllt liv till mitt egna under samma tak och mellan samma väggar. Prioriteringen är så olika. Avundsjukan mot andra och deras äkta ljuvliga kärlek, gemenskap och dela-livet-ihop. jag tänkter inte lägga mig ner och dö utan att ha upplevt den men måste jag vänta 10 år? Det är madness. Så klart inte.
Hur ska jag göra? Ett år i taget blir många år ihop. Vill orka bo kvar för att skapa ett fint sovrum åt någon mindre, till någon som ser och känner så tydligt att mamma och pappa inte har det bra. Kostnaden kommer bli skyhög och inräknar fyra individer, tiden kommer fortsätta att minska och öka på samma gång.
Har jag råd att offra tiden? Jag har halva livet kvar. Är planen en bra investering?
Ser mig omkring, ser någon intressant ut? Ser någon ut att passa mig? Finner ingen. Vill ingen ha. Vill ha mig själv igen. Jag var här för ett år och tre månader sedan, vad har hänt sedan dess? Borde inte frågor ställas? Nope, är det manligt att acceptera ett "okej" än att förändra radikalt och få det bättre? Kvinnor är sega, lever längre men varför ger vi dem tid vi borde ge oss själva istället?
Den här blev en dyster en..lika mörk som skuggorna i natten utanför.
Jag är väldigt ledsen inombords.
fredag 27 maj 2011
Låtsaskompis
När jag var liten och fick höra talas om begreppet låtsaskompis, testade men gav upp efter tio minuter. Varför låtsas när jag redan hade världens bästa kompis Karin Körner? Varken min bror eller syster hade låtsaskamrater. Däremot lekte Urban med Bajern. Han kom in genom brevinkastet. Urbans bror Tommy hade en låtsaskamrat vid namn: Gougli.
Molly har låtsaskompisar. Den första dök upp en dag hösten 2010.
- Jolly, hon äj min kompis, sa fröken vid köksbordet.
- Jasså.
- Hon bo i ett gult hus me svat tak. O hon ska bli fyja åj (visar upp fyra små fingrar med ganska mycket yoghurt på).
- Har hon något syskon?
- Ja, hon ha en stoasystej o hon ska fylla...äh.... (tittar på Gabriella på andra sidan köksbordet) sju åj.
- Nä, jag ska fylla åtta, svara storasyster men näsan i en Bamsetidning.
- Ja, åtta åj ska hon bli, mamma, Jollys stoasystej.
- Okej.
Ofta vill Molly att vi ska hälsa på Jolly. Hon förstår att kompisen inte finns på riktigt, men tycker emellanåt det vore fint att få följa med en kompis hem. Jolly har även ljust hår, går på dagis och ritar teckningar som får följa med hem.
- Men är det inte du som är Jolly, Molly?
- Men mamma, hon äj ju min kompis! Hon tittar på mig som jag vore en idiot.
För ett par månader sedan fick Jolly en stallkompis - Bertil. Bertil är inte lika pålitlig som Jolly, nä han är mest busig. När något gått snett eller sönder hemma, om saker inte är där de ska, då är det Bättil som gjort det. Alla bra saker gör Jolly eller Molly medans buset får Bertil stå för. Det blir enklast, så tycker Molly.
I våras 2011, fick Jolly och Bertil ytterligare två kamrater - Polly och Smocky (!). Polly bor i rymden och dit åker vi med hissen. Smocky är en mer diffus karaktär. Alla har de ljust hår och är tre år.
Jag gillar tanken med en låtsaskompis, fritt skapa den perfekta kamraten, leka vad som helst och aldrig bli ovänner. Ändå finner jag det lite ledsamt att hellre ta en påhittad figur istället för att finna "riktiga" kompisar. Å andra sida, hur lätt är det att "hitta" en riktigt bra vän? Hur ska en vän vara? Vad får man leka med en vän och hur skiljer sig den från sin låtsaskompis? Jag har mina funderingar men just vänskapsproblematiken måste väl ändå vara rotad i följande världsliga påstående och bibliska budord: var till andra som du vill att de ska vara till dig.
Tack för att du stannade en stund!
Molly har låtsaskompisar. Den första dök upp en dag hösten 2010.
- Jolly, hon äj min kompis, sa fröken vid köksbordet.
- Jasså.
- Hon bo i ett gult hus me svat tak. O hon ska bli fyja åj (visar upp fyra små fingrar med ganska mycket yoghurt på).
- Har hon något syskon?
- Ja, hon ha en stoasystej o hon ska fylla...äh.... (tittar på Gabriella på andra sidan köksbordet) sju åj.
- Nä, jag ska fylla åtta, svara storasyster men näsan i en Bamsetidning.
- Ja, åtta åj ska hon bli, mamma, Jollys stoasystej.
- Okej.
Ofta vill Molly att vi ska hälsa på Jolly. Hon förstår att kompisen inte finns på riktigt, men tycker emellanåt det vore fint att få följa med en kompis hem. Jolly har även ljust hår, går på dagis och ritar teckningar som får följa med hem.
- Men är det inte du som är Jolly, Molly?
- Men mamma, hon äj ju min kompis! Hon tittar på mig som jag vore en idiot.
För ett par månader sedan fick Jolly en stallkompis - Bertil. Bertil är inte lika pålitlig som Jolly, nä han är mest busig. När något gått snett eller sönder hemma, om saker inte är där de ska, då är det Bättil som gjort det. Alla bra saker gör Jolly eller Molly medans buset får Bertil stå för. Det blir enklast, så tycker Molly.
I våras 2011, fick Jolly och Bertil ytterligare två kamrater - Polly och Smocky (!). Polly bor i rymden och dit åker vi med hissen. Smocky är en mer diffus karaktär. Alla har de ljust hår och är tre år.
Jag gillar tanken med en låtsaskompis, fritt skapa den perfekta kamraten, leka vad som helst och aldrig bli ovänner. Ändå finner jag det lite ledsamt att hellre ta en påhittad figur istället för att finna "riktiga" kompisar. Å andra sida, hur lätt är det att "hitta" en riktigt bra vän? Hur ska en vän vara? Vad får man leka med en vän och hur skiljer sig den från sin låtsaskompis? Jag har mina funderingar men just vänskapsproblematiken måste väl ändå vara rotad i följande världsliga påstående och bibliska budord: var till andra som du vill att de ska vara till dig.
Tack för att du stannade en stund!
tisdag 24 maj 2011
Flytt en halv trappa upp..
Jag delar på mig. Zzzzzipp mitt itu.
För mycket noveller cirkulerar i skallen på mig och stökar min blogg till töserna. Så för att separera de två världarna ligger de små ute på en annan sida
http://superb-noveller.blogspot.com/.
Struktur i vardagsdimman. Välkomna att kika in!
För mycket noveller cirkulerar i skallen på mig och stökar min blogg till töserna. Så för att separera de två världarna ligger de små ute på en annan sida
http://superb-noveller.blogspot.com/.
Struktur i vardagsdimman. Välkomna att kika in!
söndag 15 maj 2011
Morgonstund som har guld i mun.
Jag vet inte ens om en förklaring är nödvändig men ett infall av tydligt måste att få berätta för omvärlden, det är det i vart fall.
Jag får så starka 50-tals vibbar så näsvingarna vibrerar när jag:
- vaknar en helgmorgon och ser klarblå himmel med vita stora stackmoln jagar över skyn ihop med blygrå regnmoln
- ser svalorna svischa förbi på hög höjd
- sätter på kaffebryggaren med sitt klassiska 'dripp-dropp' av svarta kaffedroppar
- tar fram favoritkoppen på fat, häller upp den svarta synden och ser hur skira dimmoln rörs sig över ytan på koppen och upp mot taket
- när solstrålarna träffar trädens lövverk och i vinden får det att gnistra som tusen diamanter
- upptäcker min lite spontana men vackra blomster-/ogräsbukett jag kvällen innan hittade på under en runda i trädgården
- får en kraftig lust att börja läsa någon av Maria Langs sommardeckare
Såhär vill jag känna varje morgon. Det är väldigt befriande och underbart att få ett par minuter i egen ro innan familjelivet tar över. Av någon anledningen går det (hittills i vart fall) inte att kombinera.
Eller så har jag helt enkelt inte hittat rätt hem. Eller så delar vi synen på hur en skön morgon ska vara. Jag vet, det i finns svaret. Hm....
Tack för att du stannade upp och läste. Berätta gärna om din morgonstund, den som har guld i mun.
Jag får så starka 50-tals vibbar så näsvingarna vibrerar när jag:
- vaknar en helgmorgon och ser klarblå himmel med vita stora stackmoln jagar över skyn ihop med blygrå regnmoln
- ser svalorna svischa förbi på hög höjd
- sätter på kaffebryggaren med sitt klassiska 'dripp-dropp' av svarta kaffedroppar
- tar fram favoritkoppen på fat, häller upp den svarta synden och ser hur skira dimmoln rörs sig över ytan på koppen och upp mot taket
- när solstrålarna träffar trädens lövverk och i vinden får det att gnistra som tusen diamanter
- upptäcker min lite spontana men vackra blomster-/ogräsbukett jag kvällen innan hittade på under en runda i trädgården
- får en kraftig lust att börja läsa någon av Maria Langs sommardeckare
Såhär vill jag känna varje morgon. Det är väldigt befriande och underbart att få ett par minuter i egen ro innan familjelivet tar över. Av någon anledningen går det (hittills i vart fall) inte att kombinera.
Eller så har jag helt enkelt inte hittat rätt hem. Eller så delar vi synen på hur en skön morgon ska vara. Jag vet, det i finns svaret. Hm....
Tack för att du stannade upp och läste. Berätta gärna om din morgonstund, den som har guld i mun.
måndag 2 maj 2011
En mås, en dörr, en stjärna
Kvällsljuset fångas upp av träden och färgar bladverken varmt gula. En och annan mås glider sakta över himlen. De sitter tysta i bilen. Hon hade ljugit honom rakt upp i ansiktet när hon sagt att dit han skulle var däråt hon bodde, men hennes erbjudande hade bubblat ur henne snabbare än hon kunnat hindra det. Målet var ju inom samma mils-radie som hennes lya så det får räknas nästgårds.
Han guidar henne genom det lilla samhället och fram till områdesparkeringen. Hon sår av motorn och låter öronen vila. Om han bara visste hur ofta jag varit här och hur väl jag känner igen radhusbarackerna.
- ....lyckad idé. Vad tycker du?
- Va?
Hon var långt borta. Han fortsätter prata om kvällen som jobbet hade förgyllt med bowling och därtill en middag utan smak och färg på italienarens krog. Hon har svårt att följa med i hans berättande.
Hans närheten får åtrån i kroppen att pulsera så starkt och i ett desperat försök till kontroll greppar hennes händer hårdare om ratten men misslyckas och glider ner i knäet igen. Hon vägrar ge honom en ledtråd av bilderna och drömmarna som ligger och pyr innanför panngloben. Det går verkligen inte för sig, han är ju för Guds skull på väg in i huset där en kär flickvännen sitter uppe och väntar! Han har ett eget liv, ett fint liv där hon inte har att göra. Visst, de två har talats vid om mer privata ting än arbete och veckans lunchmatsedel. Kommer varandra närmre. Samtalen på tu man hand hade varit ovanliga. Att öppna sig för en kollega var emot hennes principer men ihop med honom gick det så enkelt att öppna sig. Han hade alltid verkat ärligt intresserad av att få veta vad hon menat och hur hon tänkt. Med honom blev arbetsdagen mycket roligare. De schemalagda tiderna fluffades upp av hennes dagdrömmar och hon hade börjat lägga sit till med ett fnitter, ja som Japanska skolflickor fnissar. Ganska pinsamt när hon tänkte efter.
Hon öppnar bildörren och kliver ut. Det gick inte att sitta still och han verkar ivrig att få prata vidare en stund. Fåglarnas kvällskvitter är intensivt, så tyst det går höftar hon till bildörren och får ett gnissel tillbaka. Hur enkelt är det att stänga en trött 240:s bildörr, jag bara frågar!? Hon lutar ryggen mot bilen och hör passagerarsidans dörr öppnas och sedan ett par grussteg närmre dyker han upp vid hennes sida.
- Om jag bara hade haft en nytänd cigarett, inte för att jag röker men på låtsas alltså, hade bilden varit perfekt. Som ett filmfoto i en amerikans 50-tals film, du vet.
- Vad menar du? 50-tal. Jaha, men vi får byta ut kärran mot en snygg cremevit cab. Han skrattar till o tittar på henne från sidan.
- Hur är det? Du verkar lite borta?
- Va, nej ingen fara. Lite trött efter veckan skulle jag tro. Hur'e det själv då?
- Tack fint. Det var som sagt, en trevlig kväll och jag hoppas vi kan göra om den snart igen.
- Mmm...visst.
Ensam med dig i så fall. Åh snälla, kan du inte bara böja dig mot mig så jag kan ge dig den vackraste kyss du någonsin upplevt! Varm och mjuk, full av ömhet och åtrå. Jag törs inte. Jag kan inte! Det är du som får bryta principerna.
Hon känner hur det börjar vattnas i munnen och ilningarna blir allt intensivare i magen. Nä, det håller inte.
- Du, jag måste dra mig hemåt, känner mig trött som sagt var.
Han vänder ansiktet mot henne och tittat helt stilla.
- Ja, du ser glansig ut på ögonen och lite röd om kinderna. Åk hem och sov så ses vi imorgon.
- Japp. Ha en bra kväll. Hej!
Hon vänder fort om mot dörren och lirkar in ben och kjolstyg innan han stänger igen plåtdörren med ett 'dunk'. Chokar lite och vrider om tändningen, lägger in backen och med höger arm om bilstolen backar hon elegant ut från parkeringen. Hon ser hans allvarliga min och sedan spricker den upp i ett leende. Hon blir varm i skötet och lägger kvickt in ettan. Ser hur han lyfter handen till ett "Hej då!". Det ser verkligen fånigt ut, präktigt och lamt.
Ljuset på bladverken har intensifierats till guldgult och brändorange. Himlens koboltblå får henne att rysa av välbehag och när hon ser Polstjärnan lysa starkt, spricker ett leende upp.
Han guidar henne genom det lilla samhället och fram till områdesparkeringen. Hon sår av motorn och låter öronen vila. Om han bara visste hur ofta jag varit här och hur väl jag känner igen radhusbarackerna.
- ....lyckad idé. Vad tycker du?
- Va?
Hon var långt borta. Han fortsätter prata om kvällen som jobbet hade förgyllt med bowling och därtill en middag utan smak och färg på italienarens krog. Hon har svårt att följa med i hans berättande.
Hans närheten får åtrån i kroppen att pulsera så starkt och i ett desperat försök till kontroll greppar hennes händer hårdare om ratten men misslyckas och glider ner i knäet igen. Hon vägrar ge honom en ledtråd av bilderna och drömmarna som ligger och pyr innanför panngloben. Det går verkligen inte för sig, han är ju för Guds skull på väg in i huset där en kär flickvännen sitter uppe och väntar! Han har ett eget liv, ett fint liv där hon inte har att göra. Visst, de två har talats vid om mer privata ting än arbete och veckans lunchmatsedel. Kommer varandra närmre. Samtalen på tu man hand hade varit ovanliga. Att öppna sig för en kollega var emot hennes principer men ihop med honom gick det så enkelt att öppna sig. Han hade alltid verkat ärligt intresserad av att få veta vad hon menat och hur hon tänkt. Med honom blev arbetsdagen mycket roligare. De schemalagda tiderna fluffades upp av hennes dagdrömmar och hon hade börjat lägga sit till med ett fnitter, ja som Japanska skolflickor fnissar. Ganska pinsamt när hon tänkte efter.
Hon öppnar bildörren och kliver ut. Det gick inte att sitta still och han verkar ivrig att få prata vidare en stund. Fåglarnas kvällskvitter är intensivt, så tyst det går höftar hon till bildörren och får ett gnissel tillbaka. Hur enkelt är det att stänga en trött 240:s bildörr, jag bara frågar!? Hon lutar ryggen mot bilen och hör passagerarsidans dörr öppnas och sedan ett par grussteg närmre dyker han upp vid hennes sida.
- Om jag bara hade haft en nytänd cigarett, inte för att jag röker men på låtsas alltså, hade bilden varit perfekt. Som ett filmfoto i en amerikans 50-tals film, du vet.
- Vad menar du? 50-tal. Jaha, men vi får byta ut kärran mot en snygg cremevit cab. Han skrattar till o tittar på henne från sidan.
- Hur är det? Du verkar lite borta?
- Va, nej ingen fara. Lite trött efter veckan skulle jag tro. Hur'e det själv då?
- Tack fint. Det var som sagt, en trevlig kväll och jag hoppas vi kan göra om den snart igen.
- Mmm...visst.
Ensam med dig i så fall. Åh snälla, kan du inte bara böja dig mot mig så jag kan ge dig den vackraste kyss du någonsin upplevt! Varm och mjuk, full av ömhet och åtrå. Jag törs inte. Jag kan inte! Det är du som får bryta principerna.
Hon känner hur det börjar vattnas i munnen och ilningarna blir allt intensivare i magen. Nä, det håller inte.
- Du, jag måste dra mig hemåt, känner mig trött som sagt var.
Han vänder ansiktet mot henne och tittat helt stilla.
- Ja, du ser glansig ut på ögonen och lite röd om kinderna. Åk hem och sov så ses vi imorgon.
- Japp. Ha en bra kväll. Hej!
Hon vänder fort om mot dörren och lirkar in ben och kjolstyg innan han stänger igen plåtdörren med ett 'dunk'. Chokar lite och vrider om tändningen, lägger in backen och med höger arm om bilstolen backar hon elegant ut från parkeringen. Hon ser hans allvarliga min och sedan spricker den upp i ett leende. Hon blir varm i skötet och lägger kvickt in ettan. Ser hur han lyfter handen till ett "Hej då!". Det ser verkligen fånigt ut, präktigt och lamt.
Ljuset på bladverken har intensifierats till guldgult och brändorange. Himlens koboltblå får henne att rysa av välbehag och när hon ser Polstjärnan lysa starkt, spricker ett leende upp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)